thoughts for the day

dagens reflektionsämne: cynism / rädsla

första skoldagen på ett sätt idag, ettorna spexade som sig bör, som undertecknad gjorde förra året

imorgon (läs: idag) hägrar insparksfesten (den lilla alltså) och tankarna går runt i mitt huvud, som sig bör (för undertecknad) vid tillfällen som upprepas, vanligtvis årligen

vem jag var då, vad jag trodde, vad jag trodde att jag visste, vem hjärtat mitt talade sitt språk för då, vad jag inte visste att jag skulle veta tillbaka på samma plats ett år senare

nog får jag väl säga att året mitt har varit gott

aldrig trodde jag att så mycket livserfarenhet, bra och dålig, privat och annat, kunde komprimeras ihop på ett sådant sätt

eller, va fan
nu tröttnar jag snart på mig själv
hur då dålig?
hur kan något ha varit dåligt?
jag har ju släppt människor som sårade mig för länge sedan
jag vet att jag är bättre än dem
jag kan inte hålla på och framställa mig själv som någon att tycka synd om längre
med sorgsna, vetydiga inlägg som lägger någon form av dimridå över mitt liv som levs bakom dörrarna
för det är jag verkligen inte
den enda som kan tycka synd om mig är jag, som jag skäms över att jag faktiskt gör ibland
och av många gånger banala saker

jag har släppt personen som cirkulerade bortom förra årsskiftet som faktiskt aldrig var värd mig överhuvudtaget, och dennes handlingar, som ej längre bär några spår någonstans

men vad jag däremot är rädd att denne tagit ifrån mig, eller som på något sätt försvunnit, är denna cynism inför den naiva kärleken, och känslan av att bara kunna ge sig hän, som så barnsligt infann sig förra året, och som jag någonstans vissta kunde (skulle) såra mig, men som jag totalt kastade mig huvustupa in i ändå

och insikten om att inte kunna göra det, som att plocka upp spillrorna igen, är lika smärtsam
den är liksom bedövande på något sätt
jag är inte helt levande längre
så mycket i mitt liv är sprudlande, leende, blomstrande kärlek som spirar runt omkring i människogestalt på så många sätt
och jag har betraktat det, och älskat det på avstånd, men inte kunnat släppa in, eller släppa ut

jag hör om andras liv som liknar det jag levt, och tvivlar på utgången instinktivt
det kommer inte gå
jag kan inte se allt det vita framför mig på samma sätt som förut, inte det svarta heller
förr som nu
det gråa breder ut sig allt mer

jag går djupare in att leva allt det andra, och jag måste medge att konsten är väldigt tacksamt att fly in i

sommaren har varit mycket turbulent på det känslomässiga planet, otroligt många känslor som varit begravda, många i flera flera år, har kommit upp till ytan, konfronterats med mänskligt motstånd och har till slut varit tvungna att hanteras, och jag har skämts inför min feghet på ett aldrig tidigare sätt

jag som har plockat upp det mesta till ytan för allmän beskådan hela livet, ryggade helt plötsligt inför något så enkelt (eller varit så enkelt) som kärlek och närhet

allt trevande ledde också till att jag sårat
jag känner att jag måste få säga ord som jag inte kunnat få möjlighet att säga förrän nu

det var aldrig ett spel jag spelade, utan en väg som jag försökte staka ut, då dina oväntade ord satte mig i en helt ny situation som jag egentligen hade begravt alla tankar på för länge sedan
det var aldrig min intention att såra dig, trots att jag förstod att den metod jag använde skulle drabba oss båda på svåra sätt
och jag vet ingenting om vad framtiden kommer visa för mig
men jag kände att det svar jag gav dig var det ärliga då, och oavsett om jag skulle ångra mig så hade det inte varit rätt mot någon av oss, allra minst dig, att för mig fortsätta söka efter något som jag inte visste ifall det skulle komma

och till dig som korsat min väg nu
jag är så tacksam för din kravlöshet och din ärlighet
och att ingen av oss vet vart vi kommer gå
men finns där i tankar
jag kan inte säga mer än att jag är lycklig över att jag mött dig och allt det fantastiska insiktsfulla som du är

detta var inget rop på räddning
för allt är ju upp till mig som vanligt
men jag trodde att det kune vara av intresse att förklara varför inte k-ordet flanerat lika aktivt i människogestalt här på senaste tiden

men nog finns det otroligt mycket kärlek därute
och jag vill inte säga ännu en gång att jag är tacksam för allt, det är för uppenbart

men jag har slutat söka därute nu
allt jag behöver finns i mig
så där börjar sökandet

tids nog