you gotta sing your own special song

saker börjar hända inom mig

är inne i ett skaparrus just nu, skriver på manus alla lediga stunder jag får över, spånar koregrafi- och regiidéer, och lyssnar igenom musik som kan inspirera och lyfta föreställningen

och försöker forumlera varför jag gör det jag gör, vad som är mitt budskap och främst hur mycket av det som kommer bli ren självterapi och vad som kanske rentav blir för privat att dela med mig av

men jag vilar i att jag faktiskt tror att andra personer kommer finna något att ta till sig i det här, eller det är min förhoppning

men mest så känner jag mer att det är något som måste komma ut ur mig, mer än att jag forcerar fram något

för det finns vissa historier som måste berättas även om ingen vill lyssna


annars så har jag just sett macbeth på göteborgsoperan, intressant regi och överlag väldigt bra

imorgon ska vi ha öppen lektion på teatern, dvs redovisa det vi jobbat med den senaste månaden inför intresserade lärare och s1:orna

och så ska vi ha lite internpub för att fira alla underbara s2:ors redovsiningar, samt sörja över att vi i m1:s scenisk gestaltning-block med bästa marianne är över

saker händer inom mig nu
något stort är på gång

did you give the world some love today?

idag har jag dansat

fått massage

masserat

lyckats fånga lite mer av min stella i linje lusta

börjat skriva på ett manus till ett (förhoppningvis) kommande projekt

spelat piano (hjälpligt)

diskat, städat lite och skurat toan

jag känner mig nöjd


nästa vecka hägrar genuskonsert och prepp inför slutproven som vi ska mecka med

saker börjar lätta annars också

hopp inför framtiden växer för varje dag

men en visst mått av sorg bär jag alltid med mig i mitt hjärta

vill bara säga att jag älskar och saknar mamma, pappa och ulrik

over and out

i don't want this feeling anymore

låt mig behålla det här
det kan väl jag vara värd

kom och slå sönder min värld
det är allt jag begär

det var inte mitt namn som du skrev
jag önskar jag var där nu

under bron i en stad
jag önskar jag var där nu

och jag minns inte var
jag önskar jag var där nu

under bron i en stad
där bara jag blev kvar

-----------------------------------------

think you’re going to make me cry,
make me cry, make me cry
think i’m going to wonder why,
didn’t i, pass you by

your mind is always changing
you say so all the time
don’t know how long you’re staying.
that will be your choice, not mine

think you’re going to make me run,
make me run, make me run
think i’m glad that i’m still young,
now you’ve begun to have your fun

your eyes are always straying
you want whatever’s far
i hear the words you’re saying
i’m learning you, by heart
i will know you, by heart

think you’re going to take your time,
drink your wine, move on to mine
music plays, the singer sways,
and you can say – you always move in time


förutom gamla känslor, kärlekar, ansikten, minnen, ånger, hat, tårar och djupa andetag

så är allt bara bra

imorgon ska jag vakna bortom allt det här

just make my world turn again

gratitude

nu skäms jag nästan över uppdateringsfrekvensen igen

men mycket mentalt arbete har det varit på sista tiden som de flesta gånger snurrar så fort i huvudet att man inte hinner sätta sig ner vid ett tangentbord och hinna få ur sig lite

det har varit lite hattrullande den senaste tiden får jag medge, men allt har varit under kontroll och alkoholintaget mycket måttligt

arbetet i skolan tar mer på krafterna än vad man ibland tänker: mycket fysisk rörelse, mycket mycket sång och scenisk gestaltning-blocket tar mental energi och sätter krafter och tankar i rullning som varit fastcementerade en längre tid

jag har alltid eftersträvat äkthet i allt det jag gör på scen, och alltid trott på att om du inte upplevt och levt livet som det är med alla toppar och dalar och utforskat det, och försökt minnas det i kroppen och det mentala muskelminnet, så kan du inte förmedla och leva i det du gör

problemet är bara att jag fastnat någonstans på vägen. någonstans så har alla negativa upplevelser och livserfarenheter färgat av sig för mycket på mig inte bara som person utan också som konstnär

i rolltolkningar lägger jag in nästan en komplett arketyp redan efter första genomläsningen av manus, vilket givetvis hjälper i vissa fall när man skall improvisera, men när sedan regin kommer in i bilden så har jag enormt svårt att känna det regissören vill att jag ska göra ifall det inte är i linje med min tanke, och ifall jag inte riktigt vet var repliken kommer ifrån blir jag helt låst

i rollen som stella i linje lusta med en alkoholiserad man som hon trots våld väljer att gå tillbaka till gång på gång såhar karaktärsarbetet varit mycket svårt. mycket svårt att släppa tidigare erfarenheter, som färgat mig med löften om att aldrig stå ut i ett sånt förhållande igen, samt utmaningen att kunna behålla kärleken levande till en man som gör mig så illa. och minnen som inte är alltför fjärran av att skärma av och bortförklara den man älskar och dennes beteende gång på gång. att behöva återuppleva alltihop. och behöva rättfärdiga allt

så det är lite kampen i stort just nu


nu ska jag nog nöta kudden lite, och ladda för en späckad vecka som avslutas med finfint besök i helgen

men jag vill bara säga att jag är så tacksam för allt runtom

jag strör ju betygelser runt mig till mina medmänniskor annars, och dem är jag fortfarande oförändrat tacksamoch lycklig över

men dagens insikt är att jag är så otroligt tacksam över att jag föddes till konstnär, och att jag föddes inte bara med en talang som jag har insett, utan även en vilja och behov av att förmedla och berätta, och att jag har möjligheten till det

djupa andetag from now on

over and out

i guess it's not over yet anyway

känner att uppdateringsfrekvensen på bloggen är skrämmande låg för i år, måste bättre på fjolårets statistik till varje pris

mycket som händer på alla plan i skolan just nu iallafall

gjorde mycket lyckad karaktärsimprovisation idag på scenisk gestaltningen idag: vi jobbar ju nu med den underbara linje lusta, där jag blivit tilldelad rollen som stella, och utforskade idag hur den morgonen hon lämnade belle rêve för gott kunde sett ut

blev mycket rörd och började gråta då jag levde mig in i karaktären och des känslor så mycket, kändes skönt och befrinade att kunna närma mig någon annan och deras liv så mycket

annars så händer massor med sången fortfarande, börjar hitta mixrösten och att ta ett tvåstrukna d är nu inga problem, känns konstigt och underbart

och så börjar vigheten komma (tillbaka?) i och med krå:n oc de kommande fyra danselktionerna i veckan, käns också mycket grymt

så allt är finfint just nu med andra ord

annars så är det premiärspelning med mitt synthband som hägrar imorgon kväll vid midnatt på puben i skolan, känns mycket mycket kul

kan inte ha bättre bandkollega än den underbara herr krafft

alla som är nyfikna kan masa sig till artisten imorgon kväll för billig öl, grym musik och de grymmaste människorna i världen!

nu hägrar sömn efter ännu en hård arbetsdag (med lite belöningsöl på staggen med klassen)

vill bara säga till sist vilken lyckligt lottad liten flicka jag är som får ha 4 fantastiska människor i min närhet hela dagarna! kärlek till er!
men snart är vi ju inte minst på skolan längre...

(förlåt detta sakliga inlägg, men nån gång måste man ju ha det också)

stor kärlek till er alla därute!

ain't nobody gonna rain on my parade

det börjar lossna nu

självförtroendet börjar stiga

att göra fel kan vara rätt, ingen dömer mig och ingen ställer kraven att jag måste vara perfekt jämt för att duga

igår var första dagen jag verkligen kände i mitt hjärta att jag skulle kunna vara redo för att jobba i denna bransch en längre tid, och att jag är tillräckligt begåvad för att klara det

rösten har kommit en enorm väg sen första skoldagen i höstas, är nu uppe på tvåstrukna a i huvudklang, vilket är sopranregister, och jag kunde knappast vara stoltare

plus att jag hittade mycket mycket bra ny repertoar att sjunga under våren igår:

stars and the moon - songs for a new world (jason robert brown)
my child will forgive me - parade (ursäkta den dåliga ljudkvaliten, och sånginsatsen...) (jason robert brown)

och mitt nya paradnummer, som jag kommer äga denna vår

don't rain on my parade - funny girl (bob merill / jule styne)

och annars så har jag den mest underbara klassen i världen
och jag får se nya fantastiska sidor av dem och av mig själv hela tiden
och det är verkligen vi fem, for real, for life

just nu kunde knappt saker vara bättre

jo, stockholm skulle kunna lite närmare geografiskt så att det inte behövde innebära ett projekt (och ett fyrsiffrigt belopp) varje gång man vill träffa la famiglia och vännerna mina

men nu ska jag hasta iväg till skolan för literepetitioner av hemliga projekt!

kärlek

just thoughts after midnight

varför vill man sova när tillfället är som sämst men kan inte när tillfället är som lämpligast?

varför är jag besatt av stjärnorna på slottet?

när känner man att man är vuxen?

varför har jag ont i fötterna av högklackat helt plötsligt då jag haft på mig det hela lovet?

hur kort ska jag klippa mig?

kommer vägen uppenbara sig snart?

hur vet man att det är äkta kärlek?

var hör jag hemma?

kommer santiago de compostela göra det för mig som jag hoppas?

ligger allt i mina händer?

128

så många känsloyttringar och rekflektioner blev det på bloggen under det gångna året

vet ej om jag ska vara nöjd eller missnöjd
känns lite tunt på ett sätt med tanke på att 2006 bjöd på drygt 200 inlägg

men jag får väl anta att jag varit så upptagen med att uppleva och känna att alla yttringar har hänt inne i mig istället än på bloggen

och bra är väl det, mamma varnar mig jämt för att bli för privat på bloggen så jag får se vad jag kommer göra under 2008, antar att det kommer bli en form av kompromiss

för utan det jag skriver och att få uttrycka vad jag känner när jag känner det så finns jag inte

så många gånger man frågat sig om man har rätt förhållningssätt till omvärlden, i och med att jag prioriterar kärleken framför allt, till vänner, familj, utbildning, yrke och eventuell partner

efter det gångna, väldigt intensiva lovet med mycket självrannsakan, skam, sorg, hopp, samtal och reflektioner så måste jag ändå dra slutsatsen att nej

jag skulle inte kunna vara den jag är utan kärleken till omvärlden som jag bär inom mig

så därför så mycket jobbigare att göra något man aldrig gjort förr, första dagen på det nya året: stänga en dörr för gott

under den senaste tiden så har dörren har slagits igen förr, och slagits upp med lika stor kraft, gläntat med nya uppenbarelser, öppnats på nytt och nu, slutligen, bommats igen, låsts med hänglås och nyckels har slängts bort

jag har som sagt aldrig gjort något som detta förut, och jag sörjer i mitt hjärta att det inte fanns nån annan väg ut än att totalt säga upp all form av kontakt

jag hatar absoluta avsked som av detta slaget, och har alltid trott att vägar som korsats och skiljts åt kan korsas igen, under andra former, men att band man delat med en annan människa

så detta är alltså första gången för mig
tack för att det var något du kunde ge mig för första gången

vet ej hur mycket mer jag orkar skriva om detta, eftersom det faktiskt är något som jag för första gången i mitt liv upplevt var för jobbigt stundtals att ens dela med mig till mina allra närmaste vänner

nu går jag in i 2008 med en stor sorg i mitt hjärta, men mest med enormt mycket hopp inför framtiden och en lycka över att jag just valde att inte ändra sättet, bli mer cynisk och pessimistisk till alla skeenden omkring mig

och mest av allt har jag en enorm lycka över att jag gång på gång blir påmind om hur fantastiska vänner och familjemedlemmar jag har, och som jag har lyckan att få finnas i deras liv, och få diskutera högt och lågt, skratta, gråta, dansa, chilla och allt däremellan

ni vet vilka ni är som gjort jullovet 2007 till det mest minnesvärda och underbara jag kunde fått uppleva

nu är det en trött, lite bakfull, mätt, nyårsfirad, nyshoppad, älskad och kontemplerande bec som sitter på sitt ständiga x2000 på väg till hemstaden från hufvudstaden

imorgon hägrar ett störra äventyr och ansvar än vad hon egentligen har preppat för

guida våra drygt 300 söknade mellan preprum, juryrum, pianister och samlingsrum

300 pers som tycker att jag måste ju vara någon form av juvel som lyckats ta mig in på och går på denna hårda och åtråvärda utbildning

och som tror att jag måste ha en begåvning utöver det vanliga

tänka sig

så konstigt människor kan reflektera ibland

jag som fortfarande bara är den lilla blonda sexåringen som stog med en hårspray framför spegeln och en dag hoppades att någon skulle vilja lyssna på henne

och älska henne

jag älskar henne och hon håller mig vid liv


wish me luck