Skriet från vildmarken!

Är nu på plats hos farfar och styvfarmor i Sandviken, utanför Gävle. Skall bli här t.o.m fredag, för att slappna av och insupa lite småstadsatmosfär!

Diskuterat många intressanta ämnen redan: huruvida tjejer kan ha killkompisar på ett platoniskt plan och vice versa, lössläppthet, "Stjärnorna På Slottet", dokusåpor för att nämna några! (Kolla på Toppkandidaterna ikväll förresten, känner lite löst en av deltagarna, Hannes!)

Men jag måste använda detta inlägg för att spy omåttlig med galla över den värsta skit jag sett på år och dag på tv, nämligen Big Brother 2006.

Brukar vara rätt öppet inställd till dokusåpor och dess deltagare, och tänka att alla kan ha något att bidra med, och ser gärna fram emot lite kontroverser pga motsättningar och olikheter. Men årets uppställning av deltagare fick mig att tappa hakan. Jag trodde att det var ett skämt, och att de gjort parodi på hur de gångna årets (kontroversiella) deltagare varit till utseende och sätt. Men till min stora fasa upptäckte jag att det faktiskt var fullt allvar.

Först tjejerna: 5 av 6 är blondiner (ingen naturlig, så vitt jag såg, men det får lämnas osagt), 4 av 6 har silikonbröst, 3 av 6 jobbar som (glamour)modeller, 1 av 6 jobbar stenhårt på att bli glamourmodell, 6 av 6 går in i huset med ambitionen att "jag skall bara vara mig själv!" och får det att låta som ett helt oväntat uttalande, i stil med att kungen skulle meddela sin abdikering.

Sen killarna, dubbelt så många, hälten så smarta (om det nu är möjligt): 7 av 12 är glidare med backslick, "är inte direkt något lamm" enligt intervjun, bär märkeskläder med synlig logga + jeans / kavaj, t-shirt + jeans, ser precis likadana ut, "kan inte lova att de inte kommer knulla i huset, men måste nog säga det för att mamma skulle bli arg annars". De enda undantagen är en lite större kille, som visserligen har samma mentala neanderthal-inställning som killarna jag beskrev ovan, men som skiljs åt pga sin kroppshydda, klädstil (lite sunkig) och det faktum att han slog nytt bottenrekord genom att vara den som hoppar i säng efter, vad var det, sex timmar i huset?

De resterande tre var en dvärgkille, som jag tyckte verkade reko och som jag hoppades kanske kunde tillföra något till sällskapet eftersom han förmodligen hade upplevelser att dela med sig av, av att vara en minoritet och utstött. En lite rockabilly-kille som verkade vara fast i 50-talet, med helt egen stil, och gillade att mecka, också utmärkande från mängden. Till sist Per, en (enligt mig) väldigt stilig kille från Norge, anlände till huset i pull-over och skjorta, skrek och gormade inte som de andra som aphannar som desperat ville ha uppmärksamhet av honorna, utan intog istället en avvaktande men positiv position, och sa i intervjun att han gillade ärliga tjejer.

Inom 10 min av kvällen möts två tjejer i X-room (tjejernas hemliga tillhåll), och konversationen går enligt följande:

- Vet du vem Per är? Har du sett honom?
- Nä, vem är det?
- JUST DET! Han sitter vid bordet, och har inte gjort något intryck på någon! Jag tycker att han skall bort!

Nu, 3 dygn efter inflyttningen, råkade jag bara se i förbifarten på kanal5.se att både Per och dvärgen röstats bort.

Hanna, programledaren, gav som sista råd till deltagarna, att: "behåll inte bara killar ni vill hångla med, utan det kan vara skönt att ha en kompis också i huset längre fram!" Känns skönt att tjejerna tog till sig detta!

SKÅL FÖR MÅNGFALDEN I BIG BROTHER 2006, OCH ATT PRODUCENTERNA GETT OSS DELTAGARE SOM REFLEKTERAR DEN MÅNGFALD SOM FINNS I SAMHÄLLET! OCH GETT ANSVARET FÖR DEN MEST KRITISKA UTRÖSTNINGEN TILL DEN EXTREMT DJUPSINNIGA, LÅNGSIKTSTÄNKANDE TJEJJURYN! OCH ATT SVERIGES 8 - 14 ÅRINGAR, SOM FÖLJER PROGRAMMET MEST, HAR FÖREBILDER ATT SE UPP TILL OCH INSPIRERAS AV!

KANAL 5. FÖR SVERIGE I TIDEN!

Tack Skurt!

Nu över till något helt annat.
(Mer seriösa inlägg kan komma senare i veckan, när jag landat mer i mig själv.)

Blev inspirerad av jävligt intressant tjejs blogg som jag just läste (backseat-love.blogspot.com), om att vara "en härlig tjej" och vad det kan innebära.

Satt för ett tag sen och diskuterade med några kompisar om gamla hångel osv, och att man i backspegeln (pga lätt fylla) kanske inte riktigt var lika stolt över sitt val som man var just i den stunden det inträffade. Men som den försomsfria och snälla tjej jag är så är det inte riktigt min stil att bara dissa någon hejdlöst med förolämpningar, utan använde då det otroligt fantastiska ordet sympatisk.

I min barndom beskådade jag ofta det underbara barnprogrammet Skurt (enbart greppbart för oss 80-talister, när jag skulle förklara för Peter, som gång på gång satt mållös, slutligen var jag tvungen att sammanfatta med "det var en grönfiltgroda, bundis med Silvia, med snedkeps, som Kermit typ, men den hand han har upp i röven tillhör en medelålders, buktalande kvinna som alltid var hans bisittare"), och bland de fasta programpunkterna återfanns att visa upp teckningar från tittare, oftast bifogade med en liten bild på konstnären.

Nu dömer jag absolut inte ut barn på något sätt (så att inte min blogg orsakar någon sorts ramaskri), men vissa barn är, under sin barndom, lite sötare och snyggare än andra. Detta uppmärksammade Skurt på ett väldigt diplomatiskt sätt. Om barnet i fråga hade ett sånt helylle dockansikte, så blev kommentaren "vad söt han/hon är!". Om barnet då inte välsigntas med ett fördelaktigt yttre, blev istället kommentaren "vad sympatisk han/hon ser ut!". Jag har reflekterat över detta på senare år, och kommit fram till att det är/var rakt igenom genialiskt. Ingen blev förolämpad, men man förstod vad han försökte säga.

Så jag vill tacka dig Skurt, för att du gett oss detta oerhört användbara ord, som gjort avtryck på generationer och används flitigt än idag! Hur skulle vi annars kunne beskriva den skabbiga killen som man råkade hångla upp på Klaras 03.12 i lördags? (Taget direkt ur verkligheten från en av mina tjejkompisar, inga nämnda, inga glömda..)

Många hälsningar
/ En tjej som DEFINITIVT skulle benämts som sympatisk av Skurt, om ens hennes teckning kommit med pga bristande talang..

Min mamma

Ingen här i världen har ett okomplicerat förhållande till sina föräldrar, främst kanske till sin mamma. Och om de säger att de har det, så ljuger de garanterat.

Idag träffade jag mamma för första gången på typ två veckor, hade bjudit hit henne för lite eftermiddagsfika och snack. Fejat runt hela morgonen, möblerat om lite grann, rensat nattygsbord, diskat osv. Men hon hann liksom inte ens innanför dörren innan kommentarerna började flyga: överinsisterande inredningtips, och djupt ärliga åsikter om städning, ordning, möblering och kläder. Vad jag än skulle göra skulle det förmodligen aldrig bli så bra att en åsikt från henne skulle kunna undvikas. Jag skulle kunna vara Martha Stewart eller Bree Van Der Kamp, och det skulle nog vara samma sak.

Men, till skillnad från att gå och störa mig, och ta åt mig och bli ledsen, tackar jag bara lungt och nickar. Ifall hon inte fortsätter, då kan jag bara säga att det räcker och att jag bor här med Peter, utan henne.

Jag tror nog att det är detta som kallas mognad.

Jag har aldrig varit någon jobbig tonåring som slängt saker omkring mig och skrikit könsord, den perioden hoppades lyckligtvis över tack vare att mina föräldrar skilde sig när jag var 14, och jag flyttade med min pappa, som inte riktigt är den lättretade, tjatande eller extremt övernitiska typen.

Men trots att jag började gymnasiet rätt snabbt, fickmassa nya människor i mitt liv och en massa input, hade massa kvällsaktiviteter och i princip träffade biljettrivarna på Stadsteatern oftare än mina föräldrar då, så kunde jag ha en extremt kort stubin när det gällde just min mamma.

Det kunde hända att jag reste mig och gick hem spontant mitt i vissa konversationer, då jag tyckte att det inte fanns en annan lösning. Att jag skämdes för henne på stan för hennes extremitet i beteende när vi gick på stan, när hon pratade högt och kunde börja prat till mig trots att jag befann mig i andra änden av butiken, så att vissa trodde att hon hade en låtsaskompis / var sinnessjuk. Att jag störde mig otroligt på att hon utan någon större anledning kunde ta upp en hel entimmeskonversation med att bara prata om sin egen dag, trots att den kanske inte ens varit så händelserik, och dessutom broderade ut de i alla evighet med irrelevanta småsaker.

Men så kom jag väl till någpn punkt, jag vet inte när, när jag bara liksom släppte taget. Inte om henne, men om mina krav och förväntningar på någon som trots allt tagit hand om mig hela livet.

Att se ens förälder som en annan levande person, och inte bara den fiktiva figuren "mamma" och "pappa", är en punkt som vissa kanske aldrig kommer till. Vet väl inte riktigt när det hände, men när vissa kompisar fortfarande pratar om sina föräldrar som jobbiga och krävande, så kan jag inte riktigt relatera.

Jag bestämde mig för att vara självständig tidigt, hos pappa funkade det så att så länge jag gjorde mitt bästa i skolan, inte rökte och hade mitt rum i någorlunda skick så lämnade han mig i fred. Och det funkade perfekt då. Inga krav eller förväntningar, ingen som måste veta exakt var man är och med vem. Mamma och pappa har också alltid litat på mig, och att jag är så smart att juag inte försätter mig i farliga situationer. Och jag hade aldrig anledning att ljuga, hur farliga kan teateresteter bli liksom? (Förutom den gången någon på rödvinsfyllan kommit ihåg att de hört talas om att man kunde röka rostade rivna bananskal, och jag roat såg på deras försök att tillverka olagliga preparat utan resultat...)

Jag tackar mina föräldrar (mest pappa, som inte haft samma oro som mamma, och heller aldrig haft anledning till det) för att de gett mit allt de har. Men som, överskriften talar om, är detta ju mest tillägnat mamma.

Som dotter tänker man nog alltid på hur man själv kommer bli som mamma, och kvinna, och hur mycket man kommer efterlikna sin mor senare i livet. Alla har vi nog sett sidor som vi vill försöka undvika, och inte föra videra till våra egna barn, men eftersom ingen människa är perfekt så kommer nog själva bidra med typ 100 dåliga grejer som själva aldrig hade en aning om att vi påverkade barnen med.

Så jag vill med detta inte bara nämna de skämmiga sidorna med min mamma (se ovan), utan även hylla henne för den person hon är, och all den kärlek hon gett mig som gett mig den grundtrygghet jag har idag (som stundtals vacklar, men som kvarstår i slutet av dagen).

Att hon alltid kommit på alla dansuppvisningar, sångframträdanden och pjäser jag varit med i hela mitt liv. Att hon alltid tar en massa bilder, som jag fortfarande får kopior av.

Att hon alltid säger att hon skyter om mig till sina väninnor.

Att hon säger att hon beundrar mig.

Att hon aldrig klädde mig i samma kläder som alla andra i skolan, eftersom hon ville att jag skulle se speciell ut, eftersom jag var det på insidan.

Att hon alltid frågar mig vad jag vill ha när jag kommer på middag till henne.

Att hon kan öppna sig och prata med mig om sitt liv, sina brister och insikter, och låter mig göra detsamma.

Att hon alltid har gjort sitt bästa.

Ingen är perfekt, jag har brister, hon har brister, och vi bråkar såklart ibland. Riktigt mycket faktiskt. Men när man får ut henne ur hennes skal, och sitter lungt och pratar, så ser man just den vackra, intelligenta och generösa människan som jag tycker är så fantastisk.

Jag älskar dig mamma.

/ Din Alice Rebecka Teresia

Min dolda last

Det sägs att vikten av lasterna är konstant. Eftersom jag inte är singel, röker (nej, inte ens fest numera), tar droger eller dricker (alltför mycket), kan man ju undra vad som är min last.

I min nufunna frihet och spiritualism (= i samhällstermer: arbetslöshet) tror jag att jag mer än någonsin kommit närmre svaret än vad jag trodde. Bara att lasten inte längre är bara en last, utan mer som en ren drog.

Jag hittar på ursäkter för det.
Använder det som belöning.
Rationaliserar för att övertyga mig själv om att jag förtjänar det.
Drömmer om det, tänker på det, avundas det och hatar det, långt, långt inne.

Varför, åh, varför var jag tvungen att bli slav under din slöja?

Sex & The City

Vackra kläder, frisyrer och accesoarer, underbar vänskap, igenkänningsfaktor, självförtroendeboost. I en blandning.

Jag skäms för mitt beroende. Vill inte erkänna för någon att jag inte alls spenderade de senaste 2 timmarna med att fördjupa mig i avancerad pilates / sökte jobb / släktforskade, utan istället satt som en liten flicka framför skyltfönstret till en godis/leksaks/parfymaffär (eller, om jag skall vara ärlig: som ett osminkat, finnigt, mjukisdräktsbäranade missfoster med fett hår, soffpotatishållning och ett ansiktsuttryck som enbart kan ses när man öppnar den födelsedagspresenten man suktat efter hela året) och bara tittade på dem.

Carrie, Charlotte, Miranda, Samantha.
Och Mr Big.

Vad det är som fått mig att fastna vet jag inte. Men jag anar att det kan vara igenkänningsfaktorn i alla fyra huvudpersoner: jag är lika naiv och drömmande om det stora bröllopet med den perfekta mannen som Charlotte, lika rapp i käften och rolig som Miranda, lika nyfiken och hungrig på nya upplevelser (inte sex!) , kontroll över sitt liv och krävandes samma rättigheter som män som Samantha,

men kanske främst som Carrie, som är allra svårast att få grepp om, som inte passar i ett fack och blir en karikatyr som de andra, utan som bara letar efter kärleken och ibland hittar den (jag har hittat den for life!), försöker se snygg ut och klär sig eget, kan prata med allt och alla, är lagom fördomsfri, alltid ställer upp för sina vänner, och inte har något problem att be om ursäkt i ett bråk som kanske inte var (bara) hennes fel.

Och som kan sitta och skriva om självreflekterande upplevelser och historier, med både ironi och lite allvar, framför sin dator, dagarna (och nätterna) i ända. I hopp om att någon, någonstans, kanske skall finna något vettigt i dem, inget lisavgörande kanske, men något som får dem att dra på smilbanden och som de kanske kommer tänka på under dagen.


Executive Producer:
Michael Patrick King

Taggad ( i ordets rätta bemärkelse)?

Hej hej alla ni!

Nu är jag åter från landet hos Helen på Rinkesta / Mölntorp utanför Eskilstuna (se kommande inlägg med bilder!), med nya insikter om livet och med nya krafter. Igår var jag dessutom ute och svängde mina lurviga på pudelrocksklubben på Ove Med Skägget med Johanna. Fett! Senare inlägg kommer innehålla mycket mer information!

Nu till dagens narcissistiska uppgift; da list.

Har uppenbarligen blivit "taggad" av min Peter, som i sin tur blev det av Anna. Det har roat mig mycket att läsa deras respektive listor, och det är därför jag med största lugn och med garanti för er underhållning som jag därför delger er min lista, dock lite annorlunda utformad (måste ibland utveckla vissa svar eftersom jag är en så otroligt mångfascetterad människa!)

Håll till godo!



Four jobs you have had in your life:
1. Anastacia-sing-a-like (och look-a-like) på Nokia Awards turné i Sverige, Norge, Danmark
2. Sales Coach för American Express
3. Arkiverare på Karolinska Institutet / Sabbatsbergs Sjukhus
4. Butikssäljare på 3, PUB-huset

(Bubblare: Karaokevärdinna för PS2 SingStar, NRJ in the park 2005, Telia-värdinna på Melodifestivalen 2004, promoter för "Knorr - en del av fredagskänslan" 2005, arbetsledare för Metro 2005... Pga min sysselsättning som eventpersonal var detta enbart ett axplock av jobb. Listan skulle kunna göras mycket längre...)


Four movies you could watch over and over:
1. Fanny och Alexander
2. Clueless
3. American Beauty
4. Chicago

(Bubblare: Grease, Matrix, Ice Age, Askungen, Karl Bertil Jonssons Julafton m.fl)


Four places you have lived:
1. Sherman Oaks, Los Angeles County, Kalifornien, USA
2. Oxford, England
3. Juan-les-Pins, Frankrike
4. Bielefeld, Tyskland

(OBS! Här räknas även kortare tidsperioder, allt från en månad och uppåt.
Bubblare: Lästringe, Södermanland, varje sommar 1985-1999)


Four TV shows you love to watch:
1. Cityakuten
2. Sex & The City
3. MTV-reality shows: Newlyweds, Ashlee Simpson Show, Rich Girls, My Super Sweet Sixteen. (OBS! EJ Osbournes!)
4. Will & Grace

(Bubblare: Grey's Anatomy, Scrubs, Kobra, Top Model, Project Runway, Simpsons, American Dad)


Four places you have been on vacation:
1. Södra Kreta, Grekland
2. Funchal, Madeira
3. Paris, Frankrike
4. Gombitelli, Italien

(Bubblare: Öhh.. typ överallt i Sverige, från Skanör till Riksgränsen, via Lund, Malmö, Kalmar, Gotland, Öland, Göteborg, Bohuslän, Härjedalen, Hälsingland, Dalarna och Härnösand, för att nämna några... Är man född i svensk familj med två svenska föräldrar har en månad någonstans varje sommar i Svea Rike varit obligatorisk sen barnsben!)


Four websites you visit daily:
1. www.qx.se
2. http://rebeckapershagen.blogspot.com
3. www.passagen.se
4. www.sl.se

(Bubblare: www.google.com, www.aftonbladet.se, www.tv.nu m.fl)


Four of your favorite foods:
1. Sushi, "Joo" från Ikizukuri, Lund
2. Oxfilétournedous med potatis- och prästostbakelse och rödvinssås, Fräcka Halvpannan, Stockholm
3. Carl och Sörens potatisgnocci, chèvreostfyllda lammfärsbiffar, rencarpaccio m.m...
4. Mongolian BBQ-buffé med räkchips(!), Bamboo City, Eskilstuna

(Bubblare: Peters köttfärssås, Helens pannkakor, Mammas hemlagade inlagda sill med rödlök m.fl.)


Four places you would rather be right now:
1. På spabesök på något superlyxigt spa någonstans i Västindien
2. Spatserandes med shoppingkassar längs 5th Avenue (helst klädd som S&TC-Charlotte) i New York
3. Shoppandes och kollandes in coola Harajuku-tjejer i Tokyo
4. På besök i tempel runtom i Norra Indien och Tibet

(Bubblare: på ett dansgolv med Johanna, matandes Helens hästar i Eskilstuna, i soffan hemma på Söder med Peter m.fl)


Four bloggers you are tagging:
1. Lillebror Ulrik (http://dumstrutarnasblog.blogspot.com)

(Otroligt fattigt egentligen, har bara en enda person jag känner som bloggar, tragiskt...)

Oönskad II

Nu har jag fått två bakslag på två veckor:

1) jag spricker i första provet i Göteborg (se alla andra inlägg)

2) jag får hett tips om ett 2 veckors eventjobb, går dit på intervju, de säger att de tycker att jag är idealisk, skulle återkomma på eftermiddagen med tider bara

när de sen ringer är det för att meddela att eventet tyvärr blivit inställt eftersom bolaget ej hade strukturerat det tillräckligt, men tt jättegärna vill jobba med mig i framtiden!

tack universum! jag är verkligen på topp!
å vad jag ser fram emot vad 2006 har att erbjuda, när det har börjat så fenomenalt!

nu ska jag fika med Johanna (äntligen frisk!) och sen ska jag ut på Rudolfs födelsedagsfest med Johan

å hoppas att min otur kommer vända, inte ens kent / George Michael / Anna Ternheim / Basement Jaxx / Berline Zetlitz / gamla schlagers kan hjälpa mig ur det här...

jag förtjänar inte motgångar.

Oönskad

Yippi

tänkte jag när jag skulle träffa Sören och dricka öl igår, och Johanna skulle bjude mig på middag idag

så försover sig Sören hemma hos sig (lägger av luren när jag ringer) och hör aldrig av sig någon mer gång under kvällen

men jag har iallafall Johanna tänker jag

tills hon ringer från jobbet idag och säger att hon måste ställa in fikat för att hon gick på bodypump förkyld igår, vilket har resulterat i hög feber

ska träffa Sören ikväll istället

men skulle inte förvåna mig om han ställer in det också pga tentaplugg

Å VA MITT LIV ÄR PERFEKT!

Flawless!

Nej, detta är inget hybrisinlägg. Bara titeln på ännu en fantastisk danslåt av husgud George Michael.

Det börjar skymma redan, helt galet. Måste verkligen ställa om dygnet så att jag inte vaknar i lunchtid imorgon igen, Peter kommer bli besviken...

Nu ska jag tvätta, diska, pilates'a mig, och sen om jag får tid över surfa, blogga ännu mer och drömma om artisteriets framsidor.

Sen ska jag ta en öl med Sören och diskutera livets vedermödor. Skall bli å himla skönt att träffa en vän efter typ 2 veckors isolering. Bara hängt lite m P's vänner, som iofs är jätteunderbara, men de är hans. Nojade faktiskt förra veckan om att jag tycker om de så mycket, att ifall vi gjorde slut skulle det kännas jättejobbigt att heller aldrig få träffa de igen.

Därför är det av ytterska vikt att jag försöker bygga upp mitt eget sociala nät så mycket som möjligt. Vilket är vad jag tänker göra detta år, och började med i höstas.

Fick f. ö reda på igår att en gratis skidresa med familjen till fjällen kolliderar med det enda jag har inplanerat denna vår, och inte kan rucka på: Depeche i Globen 1 mars. Så jävla oskönt, får sitta hemma och deppa då istället. Help me GOD!

Jaja, nu måste jag verkligen resa mig upp ur fotöljen och skaffa mig ett live. Oavsett hur jobbigt det är. Help me, George!

Love always / Rebecka

Jag (hjärta) G. M. (och P. H.)

God kväll, god afton eller god morgon till er fyllesvin som var ute och röjde igår.

Förkylningen börjar äntligen avta, var på middag hos pappa nu och fick svinstarka näsdroppar så jag vinglade nästan hem.. Eller, alla näsdroppar verkar väl svinstarka när man haft slut på sina egna och använt vatten hemma istället..

Pappa hade gjort en jättegod fin-middag för mig och Ulrik, blev nästan lite rörd faktiskt! Smörrebröd med skagenröra och två sorters rom och dill till förrätt, och sen chèvreostfyllda lammfärsbiffar med rotfrukter, mandelpotatis och vitlökssås till varmrätt! Till efterrätt en Christmas Pudding som han inhandlade innan jul i London på M&S. Den levde inte riktigt upp till förväntningarna, om man säger så...

Innan dess har jag bara varit med Peter. Han har varit så himla underbar mot mig de senaste dagarna (eller, rättare sagt de senaste 2 ½ åren), hoppas verkligen att vi alltid kommer känna varandra. När man är sjuk och nere vill man inget hellre än att bara bädda ner sig bredvid någon som bryr sig om en, och smeker en över håret. Jag har lyckan att ha det. Denna fas vi är inne i nu är så himla bra. Nu sitter vi och kollar på "American Dad". Det är fan den roligaste teckande serien som finns, efter "Simpsons".

Men slutligen, för att återknyta till rubriken:

Jag älskar G.M.

Nej, inte General Motors.
Utan det största, sexigaste, musikaliska geniet Storbrittanien frambringat.
Nej, inte Elton John.

Utan George Michael.

Sjunger fantastiskt.
Skriver underbara texter.
Var sjukt inne både på 80- och 90-talet.
Självförnyare.
Innovativ.
Snygg.
Bästa brittiska dialekten.
Självdistans ("Outside").
Självinsikt.
Integritet.
Stolthet.
Bög.
Sjukt snygg pojkvän, Kenny.
Han har liksom inga brister.

Åh, George, om du läser detta (och förstår svenska): Du är så fantastiskt bra. Snälla fortsätt vara den du är. "Last Christmas" kommer för evigt vara den bästa jullåten som någonsin skrivits, med de snyggaste statisterna och frisyrerna i videon. "Jesus to a Child" kommer för evigt att vara en av världshistoriens vackraste ballader. "Too Funky", "Outside", "Freek", "Fastlove" och "Star People" kommer för evigt få mig att släpa upp mitt trötta arsle, i kommande decennier, på dansgolvet och skaka det.

Tack för allt du är och har skapat, George.
Jag älskar dig.

(Är det sjukt att jag har en sån här beundran och fascination av en engelsk, medelålders bög? Måste kanske söka hjälp eller nåt. Eller också så tar jag och sätter på "Outside" på stereon.)

Oh so much love, that you've never seen
Let's make love, put your trust in me
Don't you listen to what they told you
Because I love you, let me hold you...

(Jag måste verkligen se den där dokumentären han har gjort alltså!
Nu har ni fått se en del av den person jag kan bli när jag går upp i något riktigt mycket. Håll till godo.)

Fyrkantiga ögon...

... är jag mycket förvånad om jag inte får, eftersom jag spenderat större delen av dagan framför datorn och tv:n! Men vafan, jag är inte sjuk så ofta så jag får faktiskt...

Peter är ute och shoppar, så jag sitter hemma och möglar. Nej, nu får jag fanimej ta mig i kragen och tvätta håret alltså...

Har egentligen ingenting speciellt att säga, vill bara uppmana alla att scrolla ner lite, och läsa om min födelsedag! Inlägget är nu äntligen upplagt, massa bilder och text, tog typ 1 år att skriva!

Håll till godo!

Puss och kram på er alla friska!
Ha en trevlig helg mina vänner!

PS. Här får ni en bild på mina mjukistofflor. Det som glänser är paljetter och pärlor. Jag älskar dem. DS

En ännu nyare dag!

Hej vänner!

Kämpar mot min envisa förkylning som inte ger med sig. Fan! Hatar verkligen att vara förkyld.
Har varit hemma hela idag och tagit det lugnt med Peter, sett "The Constant Gardener" (fantastisk, trovärdig, aktuell, SE!), "Adam och Eva" (SÅ bra, gillade den jättemycket när jag var yngre, men nu får den en helt annan tyngd och innerbörd när jag varit sambo i snart 1 år. Skulle aldrig vara otrogen!), och ska nu se "Birth" med Nicole Kidman. Såg "Tolken ("The Interpreter") förra veckan och den var riktigt bra! Spännande som fan!

Men nog om film och sånt tjafs. Hoppas jag blir friskare snart. Har ej blivit klarare i vad jag skulle vilja göra med livet denna vår (och höst). Om jag ska bli musikalartist. Eller vad jag nu skall göra. Tror jag ska ta hem pappas gamla gitarr hit till Peter och sätta igång och släppa lös kreativiteten. Eller nåt... Hoppas jag inte låter som värsta pretantiösa flummot nu. Men alla ni som känner mig, vet vad jag går för.

Nu till dagens lista (kommer nog göra den dagligen nu, älskar att lista saker!):
Svenska låtar jag hört ett par gånger för mycket/har börjat hata:
1. "Ta mig till havet", Peter Lundblad (mammas gamla klassis, big up!)
2. "Älska mig", Ainbusk Singers
3. ALLT med jävla Per Gessle / Son of a Plumber / Gyllene Tider / alla andra jävla pseudonymer man kan använda sig av för att håva in ett par miljoner extra på en sommarturné med nya, fräscha låtar som inte alls låter exakt jävla likadant som dem man gjorde året innan!

Jag hoppas du ger till välgörenhet, Per!
Jag har personkonto i Nordea!

Slutligen vill jag citera den bästa låten man kan lyssna på i dagar som dessa, "This Is The Year" med Marit Bergman:

"Yeah, I’m leaving tonight
Don’t know how I know but I do know that
this is the year, this is the year it all will happen
It’s finally here, what I have been waiting for all of my life
There’ll be no mistakes, no more delays, just one big departure

Oh baby I don’t know how high
I guess we’ll be somewhere out of sight
This year I will do everything right
This year is mine!"

Just det!
Vi är alla speciella!
Rocka hela 2006 ut, partypeople!

Kärlek!

En ny dag II

Hej igen!

Ville bara säga att Peter självklart är 1a på den tidigare listan, hans stöd och krälek efter Göteborg har varit obeskrivligt fantastisk. Men den listan gäller alltså "frikort", d.v.s. personer som är ok att fantisera om. Glömde f.ö. Ryan Phillipe och Jauquin Phoenix på föregående lista.
Här kommer in till, kan verka okonventionell och patetisk, men what the hell.

Bögar jag önskar inte var bögar, utan skulle vilja träffa i en bar:
1. George Michael
2. Peter Jöback
3. Rikard Wolff

Nu, äntligen, god natt!

En ny dag.

Idag har jag varit lite småsjuk. Sov ut ordentligt. Var med Peter.

Vid 16 var jag hos mormor, för att äta middag med henne och mamma. Oxfilé och potatisgratäng. Hela tiden tassades det som katten kring het gröt runt ämnet som inte fick diskuteras. Av någon anledning så fick jag känslan av att de var mycket mer besvikna, chockade och upprörda än jag var. I alla fall just då. Kändes liksom som någon närstående till mig dött, eller Peter gjort slut. För första gången fick jag inga nedsättnade kommentarer om min klädsel, bara komplimanger, kramar och bekräftelse. Jätteskönt visserligen, men jag önskar at det kunde vara så vanligtvis, utan att jag kände att de innerst inne trodde att jag försökte dölja en enorm besvikelse och självförakt.

Missförstå mig inte, jag får stöd av mina föräldrar och jag vet att de älskar mig, men just det där extrasnäppet var just idag bara jobbigt, när jag inte visste om de brydde sig om mig eller p.g.a Göteborg.

Alla småsaker blev så stora helt plötsligt, störst av allt när mamma pratade om att hon inte kommer berätta för sina väninnor som kommer fråga om mig nu i veckan "att jag misslyck... utan att du stannar i Göteborg veckan ut". Allt blev så påtagligt då.

Sen var vi på Dramaten och såg "Petter och Lotta och den stora landsvägen". Den var jättefin och trevligt. Träffade en kompis jag ej sett sen gymnasiet i pausen. Hon har satsat på dansen, vilket gjorde mig jätteglad. Frågade mig vad jag gjort. Kändes liksom som världens sämsta timing, men jag berätta ändå om GBG, men även om mitt samboskap, körkort, universitetsplugg, heltidsjobb och LA-resan. Fick ändå känslan av otillräcklighet och misslyckande. Antar att det är något jag kommer få jobba med hela livet, har känt känslan alltid. Hon var iallafall imponerad av allt. Förvånde mig. Skulle jag vara det?

Jag är expert på att ta ner mig själv på jorden. Behöver någon tips är det bara att höra av sig.

Borde söka jobb.
Borde göra plan.
Borde skaffa inriktning.

Borde sova nu.

God natt världen.


Scrubs är så bra. Likaså Cityakuten. Likaså Sex and the City.
Dags för lista igen! Håll till godo!

Kändiskillar jag vill möta i en bar:
1. Goran Visnjic
2. Reuben Sallmander
3. Mikael Persbrandt (kom 3a bara för att jag vet att alla hatar han och tycker han är en dålig människa. Men skit samma! Han är SÅ snygg.)

Tomlöshet.

What seems to us bitter trials,
are often blessings in disguise.

- Oscar Wilde

Nu sitter jag i köket. På Södermannagatan.

Jag gick inte vidare från första provet. Vid 12 igår gjorde jag provet, "All That Jazz" med koreografi, vid 13 åkte listan upp med alla nummer på de sökande som fick stanna till prov 2. Där stod inte nr 157 med.

Vad jag kände igår är något jag inte känt på mycket länge. För en utomstående kan det vara mycket svårt att förklara, eftersom det verkar ytligt och meningslöst för de som ej varit med om det. Men alla som har varit med om det, de vet.

Tomheten.
Självhatet.
Otillräckligheten.
Uppgivenheten.
Vreden.
Sorgen.
Skammen.

Allt i en salig blandning, om varandra. Hela tiden. Försvinner inte. Ens enda livsgnista är imorgon, då kommer allt kännas bättre. Då är självhatet lite mindre. Då rinner inte tårarna oavbrutet längre. Då kommer inte alla frågande sms längre.

Anledningen till att det sista ordet där uppe är i fetstil är för att det är den känslan som dominerar en. Det vet alla som varit i samma sits. Att behöva svara på varenda telefonsamtal och sms från varenda en som mindes att detta var den stora dagen för mig. Jag känner enorm skam. Eftersom allas naturliga tanke kommer vara "men gud, vad var det som gick fel?", "klarade hon inte pressen?", "tog hon sig vatten över huvudet?" och främst (som jag tror i mitt huvud) "har hon inte lika mycket talang som hon tror? Vilken wannabe som har sagt till alla att hon gick till sista provet förra gången, och denna gång sprack hon i första..."

Nu ska jag bara vara hemma och ta det lugnt ett par dagar. Är lite småförkyld, så det ska vara skönt. Sen får jag försöka tänka ut vad jag känner, och hur jag vill gå vidare med allt.

Mina känslor inför detta är långt från över. Men just nu är jag bara så trött och slut att jag vill vila. Jag kommer återvända hit inom kort, jag lovar er, kära läsare.

Innan jag går vill jag bara tacka ett par personer.
Tack för husrum, mat, all bekräftelse och stöd, Johan R. Du är en ängel.
Tack Peter, Johanna, mamma och pappa. Ni är underbara, ni vet vad jag behöver när jag är som lägst.

Tack för mig.
Over and out.

(Innerst inne är jag mest orolig. Vad fan kommer hända nu? Kan inte komma ifrån känslan av osäkerhet, för mig själv och framtiden. Ge mig en plan, ett tecken, vad som helst. Kommer jag nånsin uppnå mina drömmar?)

This is it...

Jag vet att jag inte uppdaterat bloggen på år och dag. Har varit för stressad. Har jättelångt inlägg om födelsedag/jobb/jul/nyår som ligger i Drafts, kommer publiceras när jag har tid, dvs senare i veckan då jag är inofficiellt arbetslös. Kan inte uttrycka mig korrekt längre. Nervositeten har tagit mig i järngrepp.

Jag sitter framför datorn.

Kl. 13.30 går flyget från Bromma.

Ca 15.30 är jag inne i Göteborg.

15.30-03.00: Kris, ångest, stress, hets, nervositet.

Imorgon 08.00 gör jag 1:a audition till musikallinjen på teaterhögskolan i Göteborg.

Hela igår panikstädade jag hela lägenheten, handtvättade upp ömtåliga plagg, packade resväskan, repade monologen, låtarna och koreografin. Allt medan Peter lugnt låg i sängen och uppdaterade sin blogg, http://habram.blogspot.com . Han gav mycket stöd dock, tackar tackar.

Nu vet jag hur Aileen Wornous kände sig innan avrättning.
Nu vet jag hur Julia Roberts mådde sekunderna innan de ropade att hon fick Oscarn för Erin Brockovich.
Nu vet jag hur alla barn känner kvällen innan julafton.

Dödsrädsla.
Avgrundsdjup nervositet.
Extrem förväntan.

Allt i ett.
I am so never doing this again.

Jag älskar er, vänner, familj, Peter.
Ifall jag inte kommer tillbaka levande, minnesstund på Lino, lördag 01.00-01.30, schlagerbaren.

Tack och hej.