Här går nya vägar.
Låt oss vandra fromma.
Kom, låt oss söka
någon ny och vacker blomma.
Kasta det vi äger!
Allting nått och färdigt
livlöst oss tynger,
dröm och sång och dåd ej värdigt.
Liv är det som väntar,
det man ej kan veta...
Kom, låt oss glömma!
Låt oss nytt och fagert leta!
Galet galet galet.
För en månad sen så hade jag precis kommit hem från Hultsfred, med alla upplevelser det innebar, och Peter och jag hade långa samtal i lägenheten på Södermannagatan.
Idag vaknade jag vid 17, och har segat till lite chansons och Billie Holiday, i en bohemisk lägenhet i Friedrichsheim, Berlin med lika bakis kompisar.
Man vet verkligen aldrig vad livet kommer slänga åt en, eller vad som kommer hända. Man tror, man anar, men egentligen är man helt jävla clueless.
Jag älskar Karin Boye. Älskar älskar älskar.
Nu ikväll ska vi ut på Panoramabar, och kolla på lite roliga bögar eftersom det är Christopher Street Day (typ Pride) här i Berlin. Denna vecka har jag varit på 4 muséer:
Neue Nationalgalerie,
Stasi-muséet (ligger i deras gamla högkvarter, grymmaste jag sett, trots att allt var på tyska),
Helmut Newton-muséet (gudomliga foton, vilken människa!) och
Förintelsemuséet (bara fokus på judeförföljelsen, med gamla brev och foton man hittat i koncentrationsläger och i deras bagage. Grät när jag läste barns brev till sina föräldrar när de tar farväl eftersom de tvingats inse att det enda som väntar är döden), vid judemonumentet bredvid Unter den Linden.
Riktig culture-vulture m.a.o! Nu blir säkert mamma och pappa stolta när deras dotter inte bara utforskar Berlin By Night... Och var inte oroliga, snälla! Jag lovar, dessa killar är underbara, vill mig enbart väl, och tar hand om och skyddar mig twentyfourseven. Och lägenheten är underbar.
Gud vad jag skulle vilja visa alla jag känner detta liv. Det är så underbart. Inte jämt såklart. Men som semester kan jag inte tänka mig något mer underbart. Kultur, värme, öppenhet, nära till vatten, soft attityd gentemot allt, elektroklubbar som är öppna dygnet runt. Att jag varit utan detta hela livet är helt banalt.
Jag älskar verkligen att skriva. Jag vill bara skriva skriva skriva tills allt kommer ut. Man behöver inte läsa om man inte vill, absolut inte. Men jag hoppas att någon nånstans får behållning på något sätt av detta. Eller då är jag en narcissist i sitt esse. Kvittar.
"Fans" är en så fulländad bok att det saknar motstycke. Fredrik Strages humor och sätt att skildra allt från Elvis-pojkar till Hamster Girls vs. Westlife Gangsters till Lena Nylén (Evert och Sven-Bertil Taubes helt paranoid schitzofrena stalker som brände ner Sjösala för att Evert i kodade meddelanden bett henne göra det) är helt obetalbart.
Et pour toi, comme je ne peut trouve pas.
Tu es le homme comme me retrouve dans mes rêves, petit et fragile.
Je veux t'embrasse, avec mille des bisous. Je regarde la verité dans ton rire. Tes mains ons une force magique, j'aime la matin quand je reveille dans tes bras.
J'aime les nuits, parce-que je peut avoir un papier à dessin vide, et tu me couleur avec pastels, le blanc et la noir vigoureux, la rouge est partout. Tout la nuit. Je suis forte et belle (et mince et blonde) quand tu me touche. Les forces dedans moi reveilles. Je ne suis pas une femme ou un homme, je suis un desir comme me choisit. Je ne respire pas. Je ne pense pas. Donnez-toi a moi. Nous incandescentons.
Mais tu n'existes pas.
(Jag försöker och försöker. Förlåt för att jag inte kan nå ända fram. Det är svårt ibland. Jag vill aldrig såra, bara beröra och finnas. Förlåt för att jag måste uttrycka allt just här. Men jag fortsätter försöka. Tills jag når fram. Jag måste nå ända fram. Allra längst in. Ni kommer se mig.)
Känner lite som om jag faktiskt börjar komma in i staden, bli en del av den. Hittills är alla upplevelser enbart positiva. All kultur, alla öppna människor. Jag behövde verkligen detta, så in i vassen.
Es ist meine neue Leben.
Jetzt, ich liebe mein Leben.
Heute, ich bin stark.
Aber am morgen, das weiss ich nicht.
Amor fati, mina vänner. Det är det enda ni kan göra. Och utan några krusiduller, presenteras härmed, återigen på bloggen, det absolut bästa Oscar Wilde-citatet ever, som sammanfattar allt man behöver veta:
What seems to us bitter trials, are often blessings in disguise.
Avslutar med en av mina absoluta absoluta favoritdikter, av Karin, min Karin:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.
