måndag, september 15, 2008

cloudy

långhelgen v. 37/38

värmefläktsinköp på clas olsson
promenad i indiansommar vid bältspännarparken
blåbärsglass
jason robert brown-föredragsskrivning
sånginlärning till showprojektet
musikalnörderihäng hos micky
tvättstugan
storkok goes indian, igen
dammsuga
sortera klart tiotusen noter

glida ner till ica focus i mjukishood, sänkt huvud, laakso i öronen, osminkad, skymning, inte möta några blickar, inhandla varor för 167.50 kr i självutcheckningen, inte ens prata med kassörskan

måste medge att man blivit något av en eremit här i gårda
det är liksom jag, kaffebryggaren, högtalarna, ipoden, laptopen, tv:n och jag
på gott och ont

det får väl visa sig med tiden

några veckor kvar tills första sthlms-trippen för terminen: älskade farfar fyller 85 år och detta ska firas med dunder och brakfest med hela släkten, ska bli underbart kul
kanske hinner med lite vän-häng också, men la familia har prio ett

dessförinnan ska showprojektet sparkas igång på allvar, sånglektioner med fantastiska monica uträttas och inte minst ska vara kära scen-ettor få en upplevelse de sent kommer att glömma

sjukt att tänka att det var ett år sen nu då undertecknad fick upplevelsen delgiven sig, och nu helt plötsligt är det en själv som ska hålla i trådarna

kan inte bli annat än storslaget

på det stora hela så känns allt runtom väldigt bra nu, men har någon form av stress inombords som inte vill ge med sig

kanske är det känslan av att sommaren försvann för tidigt, det är kallt i luften, himlen är grå och träden dör långsamt

kanske är det oron inför praktiken, vart man kommer hamna, vad man kommer få göra, och med vem

kanske är det frustrationen att musikteorin aldrig verkar klarna

kanske är det nån form av saknad

nu ska jag inte låta himlen bli alltför mörk
men molnen måste få hopa sig ibland

nu: hämta det sista i torktumlaren, brygga monsterkopp kaffe, ta notpärmen under ena armen och musikteoriböckerna under den andra

och låsa in mig i c600-korridoren

torsdag, september 11, 2008

in memoriam

mycket går upp och ner i livet just nu, skolan är underbar och jag stormtrivs med allt på det stora hela

men idag fick jag ett besked som överskuggade allt

när jag strösurfade på aftonbladet.se så ser jag ämnet för kvällens uppdrag granskning: ungas ohälsa och den stigande och alarmerade självmordsfrekvensen, som berör mig djupt då tanken slagit fler än mig under svåra stunder

under rubriken ser jag då en bild och ett namn

bijan, 23, valde att ta sitt liv

en enorm chock väller över mig då jag inser faktum

en av mina första ungdomskärlekar som jag träffade i 15årsåldern, har valt att avsluta sitt liv

trots att det var ett par år sen vi sågs sist så minns jag honom så otroligt starkt, och tänkte så sent som i somras på att kanske ringa och ta en fika och höra hur allt är

han var en otroligt stark, inspirerande, driven och insiktsfull person, som i unga år genomgått och överlevt en hjärntumör, och som hade stora tankar på hur hans framtida liv med karriär, fru och barn en dag skulle vara

och med den visdom, värme och godhet han redan då hade införskaffat sig var jag övertygad över att han skulle bli en fantastisk pappa någon dag

chocken över att han vid 23 års ålder valt att avsluta sitt liv är överväldigande just nu

mina tankar går till hans föräldrar och vänner som förlorat en så unik och varm människa

oavsett hur orättvist allt känns just nu, hur ledsen och bestört jag är och hur mycket jag önskat att jag kunde hade funnits där att tala med, så vill jag genom alla tårar verkligen tacka dig bijan

jag är lycklig över att jag fick lära känna dig och allt du var, den godhet, ärlighet och lycka du spred, och jag kommer aldrig att glömma dig

du var, och kommer alltid att förbli unik för mig, och jag är så ledsen över att jag inte fick möjligheten att säga det till dig

vila i frid, älskade vän

jag kommer aldrig glömma dig