På ytan:
Jag trivs med att bo där jag bor, specillt när det börjar bli lite varmare. Kunna glida ner till Mellis och sitta ute och fika, ta promenader runt i kvarteret och Vita Bergsparken, eller bara sitta på Nytorget och softa. Alla människor som flockas till uteserveringarna som man bara kan smälta in blna,d vara en del av.
Klippte och färgade också håret igår. Det blev precis som jag ville ha det. Nu ser jag ut som 60-talsbaben jag sett mig själv som (i bakhuvudet) under en längre tid. Yippi!
Under ytan:
Ingen njutning utan underliggande hets, nej då minsann. Kan liksom inte fika mitt på dagen eller nåt utan att vara loser. För det är bara arbetslösa eller skolkare som fikar mitt på dagen.
Just nu är situationen denna: inget jobb, inget plugg, ingen plan för hösten, ingen plan för livet. Grovt sammanfattad.
När andra blir nykära på våren (även jag), får jag min notoriska depression, som infaller varje vår och höst, nästan enligt schema. Kan vara vadsomhelst som funkar som utlösande faktorer: vänner (eller avsaknaden av dem, rättare sagt), jobb (avsaknaden av det), mål i livet (total avsaknaden av det) etc. som alltid leder till samma slutledning:
total avsaknad av egen förmåga att kunna göra något, uppnå något, betyda något.
Min egen lathet i kombination med dåligt självförtroende gör mig till liksom en förståndshandikappad, handlingsförlamad amöba. Vill så mycket men det blir ingenting alls. Alla idéer, låttextupplägg, planer, tankar dör liksom halvvägs. Som om de lugnt är ute och går på en lång landsväg (där slutet av vägen kan symboliseras som målet med livet, mitt liv), och helt plötligt bara ramlar ner i en jävla grop, och sen fastnar där. Och man kan inte stanna och plocka upp dem, för som sekunderna, minuterna, timmarna som konstant tickar vidare i ens liv, utan stopp nånsin så finns det ingen återvändo, du kan inte få tillbaka något som gått dig förlorat, du kan inte skruva tillbaka tiden och hinna rädda något som gått under. Allt är försent. Det enda du kan göra är att fortsätta gå, hoppas att något kommer komma din väg, något som betyder något för dig, något som du kan lyckas fånga och hålla fast vid, som inte kommer falla bort längs vägen.
Att bara fortsätta gå kan ibland vara den jobbigaste utmaningen av alla.
______________________________________
Idag kom ett minne jättestarkt tillbaka till mig från min barndom. På sommaren, på landet, var jag den som fick uppdraget att hämta posten. Brevlådorna låg precis vid den lilla infartsgrusvägen, och eftersom vårt hus låg vid sjön, långt in i skogen, var det en cykelresa på drygt 1 mil fram och tillbaka som jag gjorde dagligen. Solen gassade mot åkrarna och gruset, det dammade när jag for fram med min cykel, vinden yrde i mitt långa blonda hår, jag älskade att se hur hög fart jag kunde komma upp i. Jag for fram mellan skog och ängar, överallt grönska, överallt liv.
Alla sorters tankar for i mitt huvud. Lycka, förväntan, längtan till att se vad livet har att erbjuda. Ifall det skulle komma några på besök idag, ifall jag hade fått någon post, ifall vi alla skulle gå ner och bada i sjön sen, ifall det skulle komma någon bra låt på radio som jag kunde mima på altanen till. Allt, långa förberedelser, tankegångar för när mitt liv skulle komma att börja.
Jag har insett nu att det redan då hade börjat för länge sen. Jag visste bara inte om det.
För några år sen så var jag tillbaka där med min farfar. Jag vet inte ifall det var de stora skogarna som nu var kalhyggen, den kalla vårluften, den molniga himlen och de sovande ängarna, eller insikten om att hon som cyklade där en gång inte längre finns som gjorde det, men inombords grät jag resten av dagen över att jag i den stunden insåg att jag aldrig någonsin kunde återvända till den grönskan, den gassande solen, det mentala tillståndet av förväntasfullhet igen.
