Osynliga helgen v. 12

Jag är en tjej som brukar märkas i ett sällskap. Mestadels för mitt otroligt vackra modell-yttre (skämt!), men även för min ljuva stämma som jag använder ofta och gärna.

Denna helg var dock något som var hämtat ur Twilight Zone.
Återförenad med Anders (äntligen!) spenaderade jag hela lördag och halva söndag. Käkade lite, snackade lite, drack lite, dansade lite, skämtade lite, skrattade lite, ja ni vet lon-lost-firends-reunion typ.

Gick med på att hänga med på fest hos hans kompis i Svedis (gröna linjen yao!), för att dricka lite, dansa lite och faghaga mig lite (äntligen!). Väl där hälsas vi på och hänvisas till att slå oss ner vid ett köksbord. Därefter försvinner vi. Alltså, verkligen BOKSTAVLIGEN.

Hans polare som verkligen typ tjatat att han skulle komma diti en vecka, skiter totalt i han och mig. Ingen av deras respektiva polare ägnar oss inte heller vidare uppmärksamhet. (Nu kanske det bör tilläggas att jag och Anders intog en typ Patsy & Edina-attityd rätt tidigt på kvällen men i just detta sällskap så skulle det vanligtvis inte vara någt större problem).

Vi rör oss till vardagsrummet, slår oss ner i soffan. Tänker att nu kommer säkert hans vänner på bättre tankar nu när det finns massor av plats bredvid oss att slå sig ner på. Fel, fel, fel.

Vi rör oss till toa, glider in där och bara sitter och snackar i typ 30 min. Ingen saknar oss. Ingen bankar ens på dörren för att dubbelkolla att ingen ligger nerspydd därinne eller nåt.

Vi går ut därifrån, jag börjar dansa. Normalt skulle jag inte börja dansa först av alla på en fest (utom ifall det var min fanclub som hade sammankomst), men just iu detta fall så var det en form av experiment. "Jag ljuger så bra" är på högsta nivå på stereon, jag anammar koreografin så perfekt som man gör när man druckit i 6 h, och sliter av mig hoodtröjan och blottar min killer-top i cresendot av låten, allt enligt reglerna. Tittar någon? Nej. Ropar någon? Nej. Bryr sig någon? NEJ. Anders tror sig t.o.m höra folk bredvid honom säga till varann "Gud vad roligt det vore om typ någon bara satte igång att dansa? Lite dansgolv liksom, jag känner verkligen för det!"

Efter att ha förbittrats värre än Kikki D i retrospekt, bestämmer vi oss för att dra. Vi går ut i hallen, sätter på oss alla våra tillhörigheter LÅNGSAMT, folk passerar bredvid hela tiden, ingen säger något. Inte ens de som bjöd oss. Depraverade går vi sedan den lilabands-prydda vägen tillbaka till tunnelbanan med varsitt plastglas tetravin och dissar festen.

Allt därefter är oväsentligt. Men det kan dock sammanfatts i 5 enkla punkter att minnas i framtiden:
1. Kom aldrig till Lino efter midnatt på en löningshelg.
2. Tro inte att du är tjenis med schlagerkändisar bara för att din kompis är det.
3. Använd inte polisförhörs/Cluedo-attityden när du ska kolla vem som har efterfesten ("Var det du med Vodkaflaskan i vardagsrummet vid Karlaplan NU?!").
4. Lita aldrig på dansare som garanterar att det är lugnt att man kan crasha Christer Björkmans efterfest.
5. Fråga aldrig Andres Esteche om ni kan dela en taxi till Christer Björkmans efterfest.
(Additional: 6. Sätt dig aldrig framför internet i brist på efterfest.)


Igår så promenerade jag och Anders i solen och åt youghurtglass vid Medis, underbart! Sen drog han och jobbade och jag tog emot Peter som vart på fotbollsresa i Närke, världens mittpunkt, över helgen. Vi myste lite, sen gick vi ut och åt middag på Shanti här i de neighbourhood. De har rätt bra rykte, så därför blev händelöseförloppet där också lite av ett frågetecken.

Vi kommer in till en halvfull restaurang, eskorteras in till bordet, och delges menyerna. Vi bestämmer oss rätt snabbt för vad vi vill ha, men att ta vår beställning dröjer typ 15 min. Därefter börjar väntan. Drycken kommer relativt snabbt, men sen börjar tiden gå allt långsammare. Vi ser folk komma in, sätta sig, beställa, och få mat!

Efter ca 40 min väntan (omöjligt att få tag i servitrisen) frågar vi om vår mat är på väg. Hon går och kollar. 2 min senare kommer servitören ut och ber om ursäkt så mycket, han har av misstag bongat in vår beställning efter att han tog den, så den nådde aldrig köket. Han beklagar så mycket, och säger att det kan dröja 30 min till. Jag var svinhuingrig när jag kom in till restaurangen, vilket inte är något emot vad jag kände mig i denna stund. Jag frågor om vi åtmindstone kan få in naan-brödet vi beställt, och det dröjer 15 min innan dessa sen kommer in.

Till slut fick vi in maten, men eftersom resaurangen var på väg att stänga typ 10 min efter vi fått den, så var vi onekligen småstressade över det. Var typ det värsta jag vart med om. Slutade med att vi fick 10% rabatt på notan (= 32 kr) och tackade och tog emot. Men osvensk (i positiv bemärkelse!) som jag är så höll jag inte bara god min, la fett dricks, sa "det är ok, verkligen", utan lät de dra kortet på summan de angivit med rabatt, plus dricks på 15 kr. Reste mig upp, nickade åt personalen och gick.

Jag tycker itne att detta var ett svinigt beteende som kund, som jag och P diskuterade på hemvägen. Servitören kunde bönat och bett på sina knän, men man ger inte hög dricks ifall något såt händer, trots rabatt, av principskäl, anser jag. Upp till debatt!

Helt sjukt att detta liksom hänt mig under samma helg. Är jag så bortglömd? Intetsägande? Grå? Kanske typ borde streaka längs Kungsgatan för att bli ihågkommen...

Herregud, nu har ja verkligen skrivit av mig ordenligt. Och hann ju inte ens berätta om min resa till Johannas nya hem med fest i fre kväll (röda linjen mot Mörby yao!). Jaja, det får jag väl göra vid ett senare tillfälle. Grattis till nya lyan!

Kärlek till er alla som orkat läsa ändå hit!
/ Rebecka