Affirmationer / Ambivalens

Hej igen allihopa!

Fr.o.m idag, ons 29 mars, är jag åter arbetslös. Melodifestivalen och Microsoftturnéerna är över, och kvar är jag i en stökig lägenhet, fylld av tvivel och känslor som hunnit ifatt mig efter att skjutit bort dem pga stress i ca 6 veckor.

Sista stoppet för Microsoft var igår i Örebro, och det bästa av dem alla måste jag säga. Dagen kändes uthärdligt trots den vanligtvis långa dödtiden (typ 8 h om dagen), mycket pga att jkag hittade en så skön hobbydruga att prata med. Thanks! Vi åt lunch med Telia-Tobias, och jag kände riktigt hur jag skanar sammanhållningen från det roliga gäng vi var detta år under Melodifestivalen. Snackade om re-union på VikingLine, får väl se hur det går med det. Dagen kulminerade även med att nerrigget gick jättesnabbt + att jag lyckades fisxa en jumbopåse popcorn gratis som alla föreläsare fick smaka av. De var så impade över min "kvinnliga charm" som kan fixa vad som helst när som helst. Att den dessutom funkar på bögar är ju bara otroligt! Vilken kvinna jag måste vara!

SStaffan och jag hade ett tårfyllt avsked (med lite utvärdering) under bilresan hem till Stockholm (skämt! han typ slängde ut mig utanför min port), och därefter bar jag med tunga steg upp min väska (och my fat ass) till ytterdörren för sista gången på ett tag. Sen väntade jag på Peter och kollade på S&TC. När han kom så myste vi, åt mackor, och myste lite till. Fascinerande att vi snart varit tillsammans i 3 år (1a april är dagen, inget skämt, var då vi hade vår första dejt 2003...) och att så fort vi är själva typ, eller efter ett tid ifrån varandra, så blir vi som två nyförälskade 6eklassare. Sjukt...

Nu sitter jag här, det är molnigt ute, och jag vet typ varken ut eller in. Alla de planer som jag hade så utkristalliserade för några dagar sen verkar onåbara eller freakde. Vad kommer hända? Var skall jag plugga till hösten? Ska jag åka till Tyskland? Vad händer i sommar? Allt känns nu bara lika tungt och oroligt som det gråa molnet utanför mitt fönster. Och jag bara fortsätter att skriva. Utan syfte, utan mening, utan mål. För jag har liksom inget annat att göra. Trots att min blogg aldrig kommer komma i närheten av detta när det gäller humor och spontanitet, så fortsätter jag.

Jag vill ju bara var älskad.
Jag vill ju bara vara en förebild.
Jag vill ju bara förstå och följa mina drömmar.
Jag vill ju bara vara så naivt hoppfull inför framtiden som alla andra är.
Jag vill ju bara vara lycklig.

Men det är väl min lathet med inbyggda pessimism som stoppar mig, som vanligt.

Jag är en 20årig, ickerökande, lite korpulent, överanalyserande, fejksäker, sjungande, dansande, agerande, mjukisbyxbärande, AllBran-ätande, stökig, skoälskande, trendhatande, bloggläsande, SurrealLife-tittande, Anna Ternheim-lyssnande, inspirerande kvinna/tjej/våp/faghag/syster/flickvän/sköka/ängel/dotter/kollega.

Nothing out of the ordinary.

PS. För er som inte har träffat mig, och ändå vill få en bild av hur jag kan vara som livs levande person, kolla in Sally i "Tredje klotet från solen" (TV4). Råkade bara zappa förbi det idag, kollar ibland när jag får chansen, men fan, hon och jag är med vårt kroppsspråk, humor, röst och sätt fan twins 4 LIFE. DS