självinsikt.

jag har nog blivit lite pretantiös på senaste tiden.

utan att jag själv liksom märkt det.

skumt.

(jag och sören kom fram till det över vårt 16:e parti backgammon, 04.25 igår morse. när jag dömde honom för att han hade klassisk musik-samlingsskivor på landet, och inte enskilda kompositörer. och när han sa att han gillade eminem. och när han sa att han inte riktigt diggar poesi.)

så nu återstår alltså kampen mot att bli som de tjejerna som jag hatade i gymnasiet, som levde för att visa hur smarta de var, och för att få alla andra att känna sig dumma. så var aldrig jag. iallfall inte då. då fick jag alla att skratta istället, genom att dra en dålig vits eller ställa en dum fråga. bara för att jag visste att de skulle gå loss som fan ifall jag gjorde ett försök att göra ett inlägg i debatten mot dem. och de brukade alltid titta så dömande och nedlåtande på mig. jag kände deras avsky när jag gick förbi, och deras känsla av total överlägsenhet. men jag brydde mig faktiskt inte. de fick tycka det. trots att jag visste att det inte var sant. för jag orkade inte ändra deras bild av mig.

(att jag gick ut med bättre slutbetyg än dem är givetvis en helt annan sak.)

jag vill aldrig någonsin att någon ska ha den bilden av mig som jag hade om dem. pretantiös okej, på ett roligt sätt, men dömande aldrig. jag är inte en dömande människa.

om mindre än en vecka har jag chansen att skapa mig ett helt nytt jag för en grupp totala främlingar, som skall vara åtmindstone det närmsta året: min nya klass.

jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har sjukt höga förväntningar på hur jag vill bli uppfattad. känns som att det alltid blivit fel hittills i dessa sammanhang, skulle väl vara undantaget för universitetet, har blivit en skrikig exhibitionistisk fjantmaja varenda jävla gång. har gjort samma jävla lista inför varje terminsstart: bli blygare, mer mystisk, inte visa så mycket känslor, hålla saker inombords. och alltid har det gått åt helvete. och jag vara alltid lika frustrerad och ensam, eftersom jag kände att ingen ville ha mig.

jag kan vara glad nu över att jag misslyckades med det alltid. för det lärde mig vikten av att kompromissa istället för att totalförändra, att du aldrig kan kämpa mot din natur, lyssna på sitt inre, vara ärlig mot sig själv och att man faktiskt inte kan vara älskad av alla.

kändes som en sån befrielse när jag raderade numret till ett flertal kompisar för ett tag sen, eftersom jag aldirg känt att jag fått någpt tillbaka från dem. om man försökt skrapa på ytan ens med dem, så har garden höjts ytterligare. och jag har bara gett och gett till dem, ännu mer, i tro om att de, nån dag, skulle kunna ge tillbaka det jag ville he av dem. sorgligt var det att inse att det aldrig skulle hända. men o så nödvändigt.

inte vara så självutplånande
tro på dig själv
du är bäst, rebecka
jag älskar dig så mycket
hade jag träffat dig när du var 12 skulle jag vilja kramat dig, tittat dig djupt i ögonen och sett gnistan där allra längst in, den som de försökte knäcka och nästan lyckades med, och säga till dig hur fantastiskt underbart unik och speciell och stark du är
för stark är då, något otroligt
och du kan verkligen göra precis vad du vill
så många älskar dig
så många har du gjort oförglömliga intryck på
så många är glada över att de mött dig, precis som du är med dem
öppna ögonen imorgon också, snälla
allt det ljusa därute är bara ditt
ljuset älskar dig
det kommer vara du och jag resten av livet, och varenda dag tills jag dör kommer jag visa dig hur mycket jag beundrar, älskar och respekterar dig
det lovar jag

din / rebecka


mina vänner och min familj,
som fyller mig med lycka och kärlek varje dag,
tack för att jag detta liv fick vara med er

(jag har börjat älska mig nu, som ni älskar mig. inte en dag försent)