Du känns... förändrad.

- Du har liksom ett lugn nu.
- Jag kände knappt igen dig!
- Du är som en annan person.
- Det känns som om du har landat på nåt sätt.
- Vad har hänt? Du ser ut att må underbart.
- Är allt bra? Vad har du gjort? Du känns liksom... här, på ett helt annat sätt.
- Nu är första gången jag verkligen sett vem du är, Rebecka. Du lyser liksom.


Well, axplock av vad lite vänner och familj sagt som jag träffat efter min hemkomst. Och vid vidare eftertanke så konstaterar jag att de nog har rätt. Jag är verkligen förändrad. På nåt sätt. Jag vill inte stressa längre, allt löser sig så småningom. Jag duger som jag är. Jag har massor att ge som jag aldirg haft självförtroende nog för, utan kompenderat med att vara skrikig, galen och skämta om allt. När det egentligen hade räckt bara med att vara. Eller... nej, hon var ju jag såklart. Ett tag. Men det är jobbigt när man fastnar i fastcementerade roller, som etableras innan man haft en chans att reflektera över vad de egentligen innebär, och man är fast i facket för alltid. Jag vill vara fri nu. Jag vill inte vara henne mer. Jag har älskat henne mycket högt, och gud vad mycket jobbiga saker hon faktiskt har klarat av hittills i livet, när jag tänker efter. Det har jag grym respekt för. Men hennes mask faller av nu. Jag behöver inte gömma mig bakom henne mer. För hon bakom masken är mycket starkare. När jag trodde att jag bar en skottsäker väst mot omvärlden, så var det egentligen bara en piltavla. Och i Bulls Eye träffade pilar ofta. Men utåt syntes det aldrig. Och om det gjorde det så kändes det som oäkta och överspelat för alla andra.

Nu slutar all strävan här. Efter vänner, efter självförtroende, efter respekt, efter uppmärksamhet.

Nu ska jag bara stanna upp och landa och vara.
Alla som fortfarande älskar mig iallafall, vill jag börja ett helt nytt liv med.


(Tänk att det här är första gången jag vaknat på morgonen och varit rädd för döden. Innan har jag alltid förlikat mig med tanken, tänkt carpe diem, stressat och försökt göra så mycket intryck på allt och alla att det blivit överhettning. Och tänkt att when it's time, I'm ready. Nu vill jag inte stressa längre. Bara vara. Men jag ser vägen nu, som jag aldrig gjort förut. Jag har fattat att jag har oändliga möjligheter att förverkliga mig själv, varenda dag. På så många mer sätt an vad jag trodde var effektiva. Och att det finns så mycket skönhet runt mig som bara uppenbarar sig och låter mig se, låter mig tro på den godhet jag alltid strävat efter att finna.

Snälla. Låt mig inte dö nu. När jag just kommit på att jag har så sjukt mycket kvar. Men om det händer något, så vet jag ju att det var meningen. Det vet du. Men om det skulle hända, så är min sista, sista önskan, att jag får ha den känsla jag har nu för alltid. För evigt.

Du vet att jag inte är rädd. Inte alls. Bara att jag skulle bli så ledsen för att jag inte fick se mer. Men om du inte har något mer planerat för mig, then I know.

Men jag vill bara tacka för allt hittills.)