La première nuit seulement

Nu är det jobbigt.

Jättejättejobbigt.

Hade glömt hur rädd jag är för mörkret / ensamhet / tomhet / stora ensamma tomma mörka ytor.

Börjar bli trött, men känner nästan att jag måste stå emot. För när jag lägger mig så släpper tröttheten, och allt blir bara rädsla.

Allt är väl färdigpackat nu, typ. Ni som känner mig vet att för mig finns det no such thing som en färdigpackad väska. Något kan alltid läggas till / tas bort.

Men lite uppspelt är jag allt. Kan jag inte förneka. Hoppas bara att jag hamnar någonstans i närheten av någon jag känner. Annars så blir nog allt lite surt. Eller snott. Eller nerpissat.

Adios.

(Detta är btw mitt 100:ade inlägg. Trodde aldrig att det skulle vara såhär, handla om det här. Life is really like a box of chocolates.)