Uppbrott

Tillbaka i Stockholm igen från Hultan, kom tillbaka för ett par dagar sen. Men inte orkat skriva förrän nu.

Inte pga bakfylla.
Inte pga överväldigandet av att ha sett Kent, The Cardigans, Pharell, Lou Reed, The Sounds, Lordi, Phoenix, Vapnet, Petter, Timbuktu & Damn!, The Gossip, Organism 12, Emil Jensen (ja, jag såg ALLA!) och många fler inomn loppet av 72 timmar.
Inte pga den outhärdliga fysiska smärtan av att ha sovit 4 nätter i ett 2 x 2 m tält, på ett stenhårt underlag, i gassande solljus från 07.00 på morgonen (visserligen bredvid sin bästis, men ändå...)
Inte pga utblottning (brände 1 lax på 72 h mat och dryck...).

Utan för vad som väntade hemma.
Det värsta man skulle kunna tänka sig.
Det allra, allra värsta.

En pojkvän med ett sviktande leende, tomma ögon, stirrandes ut i tomma intet.

Känns onödigt att gå in på detaljer om vem som gjort vad fram och tillbaka, utan bara konstatera vad den jobbigaste kvällen hittills i mitt liv ledde till:

Jag och Peter kommer, från och med midsommar, ta ett uppehåll.

Just nu är Peter borta och kollar på matchen med Steve, och jag är hemma i (numera) hans lägenhet och packar flyttlådor. Känns stundtals jobbigt, stundtals overkligt. Eftersom jag börjar plugga i höst så kändes det som ett dåligt förslag att lägga energi på leta efter ett eget boende med löpande utgifter, så flyttlasset går hem till fadren.

Just nu vet jag inte riktigt vad som är ut eller in. Man är mer kär än någonsin, känns som jag inte kan leva utan honom. Samtidigt så vet både han och jag att det enda rätta för oss båda just nu är detta. Trots sommarplaner, trots gemenskapen, trots tryggheten, trots kärleken, som faktiskt finns där (kanske mer än någonsin).

Eftersom jag vet att många av våra vänner (mest hans kanske) läser detta vill jag be om diskression, eftersom det som just nu pågår i våra liv är väldigt jobbigt, och bara göra ett enda förtydligande, så att eventuella spekulationer kan upphöra: ingen av oss har varit otrogna. Om så hade varit fallet så vet jag ärligt inte ifall det hade funnits så mycket mer för oss att bygga på.

Detta har skett för att vi, efter drygt 3 år tillsammans, kommit till en punkt så vi av varierande anledningar vill pröva ifall det verkligen är vi. Om vi inte tagit varann förgivna ibland, ifall vi verkligen är den perfekta matchning som vart övertygade om. Om vi vill bygga vidare skall det vara för hela livet. Inte bara leva från dag till dag.

Har aldrig gråtit mer i mitt liv under dessa senaste dagar, förvandlats till en liten, osäker, borttappad flicka. Av rädsla för vad som kommer hända, av saknad, av frustration, av vrede, av sorg, av bottenlös smärta.

Men jag måste försöka se framåt. Om jag skall vara helt ärlig så tror jag att det kan bli vi igen. Ifall jag skulle släppa det hoppet så tror jag inte att jag skulle vilja leva längre. Känns så nu iallafall.

Han har varit mitt allt så länge. Känns nästan sjukt när jag tänker hur länge vi stått vid varandras sida:

Mitt största artistjobb hittills, på en Skandinavienturné.
Båda 2 stora slutproduktionerna på Södra.
Studenten.
18-årsdagen.
20-årsdagen.
Körkortet.
Plugga på universitetet.
Första heltidsjobbet.
2 utlandssemestrar.
3 nyårsaftnar.
X antal frisyrer och hårfärger.

Drygt 3 år är det nu. Att det bara nu, helt plötsligt, skall ta slut känns helt overkligt.
Det kan bara inte det.

Vi behöver denna paus båda två, det är något jag tryckt undan, men som jag insett.
Annars hade jag aldrig gått med på detta. Någonsin.

Nu har vi bestämt att midsommar skall bli att "go out with a bang". Jag vill inte tänka på detta som slutet, aldrig, aldrig, aldrig. Det är det inte.

Nu måste jag (tyvärr) fortsätta packa mina lådor. Och klädkassar. Hur jag ska få allt till pappa är ett mysterium. Han verkar inte ha tid att köra mig.

Allt fokus nu ligger nu på att midsommar 2006 blir en sån dröm som jag vet att det kan.

Och jag vill avsluta med att säga det faktum som kommer kvarstå, oavsett vad:
Jag älskar dig, Peter.

(Detta kommer som ni alla förstår, uppta den mesta av min tankeverksamhet under den kommande tiden, så om mina kommande blogginlägg kommer handla om annat, är det inte för att jag glömt, utan för att jag försöker tränga bort känslorna)

(Amor vincit omnia)

Arrivederci