såhär har det aldrig känts 04.51

inte ens om du sa att du älskade mig skulle jag följa med dig hem

för jag är på väg hem till mitt nu
utan tvekan ens

tänk att jag äntligen är där nu

men vem bryr sig
egentligen?

jag är ju bara en av miljarders miljarder
eller hur?

(nu kanske jag verkligen bara ska hålla käften en gång för alla)

it's better in than out

but now you're finally just a friend at last

om ens det

jag sa till julia att jag fortfarande tappar andan varje gång du kommer in i ett rum

men nu är det på ett helt annat sätt

jag trodde att jag hade sett dig så klart från första början
men det hade jag ju såklart inte
det går ju inte!

jag hade bara en massa mallar i huvudet som du till 80% passade in i och då blev det liksom du, och allt eftersom tiden gick så fylldes de resterande 20% med vad jag nu inser var mina egna förhoppningar och drömmar, men som jag då trodde var ditt potential

men det var det ju inte, det var det aldrig
och det är absolut inte ditt fel, mitt hjärta skenar bara iväg ibland så
förlåt
men nu kommer det nog aldrig hända igen

när jag är borta
är du
potential

jag kan överleva utan att behöva älska
ingen sorg alls
(kanske lite bara, men mest abstinens)

men jag måste spara på allt tills dagen då sanningen verkligen uppenbarar sig
som typ julia och jon

tills dess
solitude

(och det riktigt läskiga var att jag liksom inte ens känner attraktion eller drivet längre, till någon, inget behov av att göra mig till, få uppmärksamhet, känna mig snyggast, nu vill jag bara få flyta ovanpå ett tag och inte dyka ner i något projekt eller jobb, jag vill vara fri)

jag
en
ö