Veckans band, v. 37
är: det numera (tyvärr) insomnade Göteborgsbandet, med Timo Räisinen och Måns Jälevik i spetsen, som sommaren 2003 la Sverige under sina fötter med underbara låtar som "I'm fire, c'mon!" och "F.U.N.E.R.A.L". Två släppta plattor hittills, Happiness (2003) och The Past Is Not A Good Idea (2004). Timo har därefter hoppat av för att satsa på (lyckad) solokarriär ("Fear no darkness, promised child"), och resten av bandet har tyvärr inte setts till... Måns tror jag jobbar som tatuerare och piercare i en studio i GBG...
varför: var det absolut första bandet som var lite åt rockhållet som jag överhuvudtaget stått ut med någonsin, och öppnade dörren år den genren för mig. Att mitt intresse sedan övergick till att göra HM till ett av mina absoluta favortiband, alla kategorier, är något som dock inte har hänt med ett rockband varken förr eller senare... Bör även tilläggas att de kallats en av Sveriges bästa live-akter (välförtjänt), nyskapande, och spåddes en lysande framtid av de flesta musikrecensenter som hörde dem. Och så får vi ju inte heller glömma att Måns är bland det absolut sexigaste och uttrycksfulla som stått på en scen i Svea Rike de senaste decennierna... Mmm...
"i just can't believe
the things I hear and see
from where I stand
that all you'll ever feel
is nothing
and all we'll ever be
is nothing
and what you see in me
is nothing
i'm a nobody"
cred: att Peter jobbade på Kalas 2003 och fixade in mig, där jag fick uppleva denna akt som öppnade hela endagsfestivalen. Och det var nog ingen (kanske Timbuktu då) som kom att komma i närheten av det drag som infann sig under HM's spelning.
Right folks!
Ses senare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar