hugget som stucket

ja, det är verkligen jämnt alltså

vilken musikal som sparkar arsle mest

cabaret vs. chicago

utspelas i ungefär samma tidsepok (1920-tal resp. 1930-tal), dock på olika kontinenter, men båda med burlesk-inslag, fantastiska shownummer och otroligt starka karaktärer, främst bra kvinnoroller i chicago

men efter lång eftertanke måste jag nog säga att cabaret går segrande ur striden, som utöver det ovanstående även innehåller en kärlekshistoria i verklighetstrogen skildring av ett brinnande krig, och shownummer som speglar hela spektrat av mänsliga känslor, från djupaste sorg till desperation till kåthet till kärlek till glädje till hat till bara ren underhållning

och så världens underbaraste emmcee... den könlösa, omnipotenta puppetmastern, involverad och oengagerad på samma gång, mysterium... divine helt enkelt!

för ni som redan hört cabaret, willkommen, don't tell mama, two ladies, if you can see her like i do och alla andra underbara örhängen från mästerverket som är cabaret, följer här en personlig favorit, lite mer okänd (sjungs av emmcee):


i don't care much

i don't care much,
go or stay,
i don't care very much
either way

hearts grow hard
on a windy street
lips grow cold
with the rent to meet

so if you kiss me,
if we touch,
warning's fair,
i don't care
very much

i don't care much,
go or stay,
i don't care very much
either way

words sound false
when your coat's too thin
feet don't waltz
when the roof caves in

so if you kiss me,
if we touch,
warning's fair,
i don't care
very much...

(lyssna/kolla här. verkligen inte bästa klippet, men duger. alan cumming är en helt okej emmcee också)

(så sant, så sant, nästan alltför sant)
kan man säga nåt annat än mästerverk?
i don't think so...

kärlek till er alla!
nu måste jag knoppa!


(vill faktiskt bara uttrycka lite sorgsenhet över nyheten att steve irwin dog idag. inte för att jag var något stort fan, men känns ändå lite konstigt. ungefär som när göran kropp bara dog i en olycka. de liksom osårbara människorna, som vågar det ingen annan vågar, odödliga, som alltid klarar sig, supersäkra, och som helt plötsligt bara rycks bort så mitt i livet, medans de gjorde något de gjort typ tusen gånger förut. så sorgligt. människan är så skör. bara en påminnelse.. r.i.p)