nothing to say, really

men idag

och hela helgen

har på nåt skumt sätt känts...

förutbestämd

inte av egen vilja eller önsketänkande på något sätt, men liksom som en enda lång ohejdbar deja-vu som bara fortlöpt och fortlöpt

ibland har det varit så frustrerande att jag nästan velat göra något ologiskt / irrationellt, typ slänga ett glas i kakelgolvet eller slänga ut en bok genom fönstret

bara för att kolla, liksom

ifall det skulle vara någon skillnad

ifall jag liksom bara skulle vakna upp helt plötsligt

eller nåt

men det gjorde jag inte

idag är dock allt back to normal

dödstrött efter helgen

lång hård vecka framför mig

men med den skillnaden att allt känns väldigt bekymrande

av någon anledning

jag har den där pockande oron i kroppen igen

den där rynkan mellan ögonbrynen släpper inte, inte nånsin, den är som fastcementerad i mitt ansikte

jag hatar det verkligen

men mest hatar jag att jag nu vet liksom lite vad det beror på

och att den enda som kan hjälpa mig komma över känslan är jag själv

och jag orkar inte

jag vill ha hjälp

men de jag vill ska hjälpa mig, kan inte

och de som vill hjälpa mig, bör inte

och de som har hjälpt mig förut, är borta (onåbara)

så solitär vandrar jag nu denna grusiga, kalla väg kantad av regntunga skyar och slokande träd, som liksom jag böjer huvudet mot marken , ihopp om att himlen ska spricka upp och lysa upp mitt ansikte

men det är höst nu

så det är försent

det kommer inte att hända

jag hoppas att jag orkar vakna imorgon