en kopp för mycket

och så sitter man här sömnlös efter att ha inmundigat en sojalatte + en espresso vid 19-tiden idag

när man verkligen ska upp skittidigt imorgon

jaja

det är väl den ironi som livet består av, right?

som typ att man träffar peter på bussen hem efter (den oplanerat korta, men trevliga) dejten med debasermedismannen
(han fråga om det var jobbigt att träffa hans nya tjej, m, oplanerat igår
det var helt ok)

också livets ironi

men höjden nåddes ändå

när man deklarerat sitt frigörande av gamla känslor vitt och brett

och det bara räcker med ett foto

för att i princip falla hela vägen ner igen

jaja

det är väl också en del av vad det innebär att vara människa, right?

ikväll har jag tagit det lugnt hemma

lagat köttbullar till mig själv

provat alla klänningar jag äger inför (den eventuella) gasquen i uppsala med andia på lördag

kollat på gosford park och weeds

surfat efter en japansk konstnär som jag såg utställd på hamburger bahnhof i somras, men som jag inte minns namnet på och ej lyckats hitta (fan!)

upptäckt (på fredricks inrådan) en ny älsk-blogg: peace, love and capitalism
mycket informativ och läsvärd!

lyssnat på
arvopärtstinanordenstamdepechemodemassiveattackenigmaevacassidy

tänkt tänkt tänkt
(utan att låta våpig och bimbo nu)
men det finns så otroligt mycket information att ta in hela tiden, jämt
kan vara p.g.a extrakoppen jag drack
men efter 30 min med splitvision mellan tv:n och datorn där jag simultant försökte:

följa flygkrashen i usa
kolla rapports utvärdering av första partiledardebatten i riksdagen (maud hade uppenbarligen råkat tilltala persson med 'herr stadsminister' vid ett tillfälle, whoops...)
läsa lite centerfolks bloggar
göra q500.se's compatability-test (jag har nått botten, jag vet, but it's hard out there for a loner)
prata i telefon med mamma / andia

var jag tvungen att bara stänga ner tutti
jag kunde liksom känna hur det bara var överhettning, by far för högt varvtal därinne
och det enda som brukar hjälpa är totalt iq-befriad förströelse
valet föll på vänner (var jag dömande nu?)

hon fattar verkligen allt hon
så långt från iq-befriad man kan bli
stina
om jag ändå kanalisera allt lika bra som du
så vet jag inte om allt skulle vara lättare
men det skulle iallfall göra mig till något mer än denna kvasikonstnär som prettobloggar lite prosaförsök på denna webbplats (nästan) dagligen
hon kanske t.o.m skulle kunna ta sitt förnuft till fånga och inte blotta everything the body speaks

undrar om det någonsin kommer gå?
eller om det här kommer fortsätta vara hennes andningshål från krav stress press drömmar ambitioner krossade hjärtan livet roller vuxenvärlden förväntningar

hon är mycket tvekande
hon behöver något att yttra allt i
och tror på nåt sätt att detta är bästa sättet
dagböcker blir bara tjuvlästa ändå
and the one's that it concerns will never know it was them i was missing anyway

för ni kommer ju aldrig hitta hit

förälskelse
som bara får en att få den där 1-h-kvar-innan-vi-ska-ses-fjärilen i magen
den s.k. skygglapps-typen (när han väntar vid lyktstolpen så finns bara han och ingen annan i hela världen, han är i färg, allt annat grått)
den s.k. elektriska blicken (vid ögonkontakt, under tystnad, som sträcker sig längre än 3 sek så måste någons blick vändas bort för att det känns som en stöt genom hela kroppen ju längre man fortsätter titta, rädsla / välbehag / lust / bottenlös nervositet blandat)
den s.k leende-afasin (brukar drabba de högst talföra personer: ett stadie av total oförmåga att uttrycka sig, trots vilja, oftast orsakad av ett diskret leende / blick från konversations-partnern)

och farligast (händer ytterst sällan och är ett tecken på att det verkligen börjar bubbla därinne, ifall man inte redan visste det):

den s.k 10-år-på-5-sek-fällan (totalt onödig information, typ uppväxtstad, barndomsdrömmar, favoritband, drömresmål och dy.l, som uttalats av konversationspartnern blir på bara 5 sek en resa 10 år framåt i tiden, med bilder av vad allt det innebär: guldgnistrande ringfinger, leenden, sällskapande på stora middagar / fester, händerhållande på en grusväg / en sandstrand nånstans söderut, en pardans i 3/4-takt i vit långklänning och gudomligt vackra liljekonvalj-buketter runtom, kyssar på hemvägen till lghten efter en lång arbetsvecka då en middag hemma ackompanjerad av en dyr butelj vin och arvo pärt hägrar o.s.v. och på 5 sek är man tillbaka igen mittemot honom vid köksbordet)

den är den farligaste
för den är den enda som han i princip aldrig nånsin kommer veta existerar
han kommer aldrig nånsin veta att man tänkt så om honom
och han kommer definitivt aldrig veta att man fortfarande gör det