Rapport, dag II

Spenderad tid: 9 h, 15.00 - 00.00

Jepp, ni läste rätt. Ska det vara så ska det vara. Så jag släpade ut min gamla klasskompis Nicole, blev även uppmött av Susanna, som jag inte träffat på år, till ett lerigt och regnigt område, med typ 50 besökare som kollade på Strip Squad. Avslutades med ett helt gaaaalet skuttande, skrålande och trängsel bortom denna värld framför Le Sport med Johanna. Let me walk you through it!

Strip Squad: Hann inte riktigt kolla, gömde mig för regnet mest tyvärr... Kul cover på Christina Aguilera dock!

Pascal: Lite väl skränigt (lät inte som de sjungit upp, som sångerska hör man när någon sjunger på sånt sätt som att rösten tar stryk, illa!) och banala texter, men funkar absolut. Kanske ingen live-upplevelse, men festivalkänsla. Behövs lite smalare band också.

Kalle Haglund: Grymt, grymt, grymt. Vilken konstnär. Trots lite väl mycket politiska manifest, så är detta talang. Ingen knystade under tiden han poetry-slammade.

Language of Flowers: Mysig, vän musik. Utan att veta att de var från Irland tyckte jag att sångerskans röst påminde om Cranberries. Väna melodier, indie, indie, indie...

Loney, Dear: Grymt. Fina melodier, mer drag än ovanstående, också lite bättre. Absolut sevärt, mycket bra!

Lo-Fin Fnk: Så jävla grymt, precis i min smak! Simpelt, melodiskt synt-blipp med banala texter, och hade inte vart nån live-upplevelse ifall det inte vart för keyboardisten, som antog rollen som uppviglare / dansare, och hoppade runt på scenen med sina spattiga, underbara fylle-moves. Hade även den trognaste fanskaran, 20 groupies längst fram som stog och skrålade så man trodde det var U2 på scenen.

David & The Citizens: Hörde dessvärre inte heller så mycket tyvärr, lite busy med annat (krishanetring och öldrickande) men det lilla lät bra!

Emil Jensen: Strået vassare än Kalle H. Finurliga texter, jättejättefina melodier och så mysigt. Har förkärlek för skåningar också. Toppen!

Sen följde 30 min resultatlöst köande för Cat5 i Allhuset, blev visst fullt jävligt snabbt... Jaja...

Sirqus Alfon: Otroligt fett. Det grymmaste jag sett på länge, populärmusik i estradtappning med otroligt sköna karaktärer. Också electric boogie. Publiken var i extas, allt var perfekt. Party!

Frida Hyvönen: Grymt bra. Verkligen. Så jävla egen. Gästartist Marit Bergman hjälpte också till. Synd dock att Marit inte var bokad som egen artist, hade verkligen velat se henne mer.

The Embassy: Trots lite hög alkoholhalt så minns jag konserten som grym. Min musiksmak verkligen. Och sköna videoprojektioner, fett mycket ACID! Skulle dock vilja se dem igen...

Le Sport: Givetvis måste jag och Johanna längst fram, och lyckas på nåt sätt. Nära-döden-upplevelse flera gånger, andnöd, lera, plus att jag tappade mitt medhavda åparaply. Men så värt det. Perfekt avslutning. Dessvärre så minns jag inte musiken så jättebra :-)

Eftersom Allhuset var fullt, och troligtvis även ställena i stan, så tar vi tunnelbanan åt andra hållet, ut till BHA (Bergshamra) och blir joinade av Anders för lite äkta Big Brother-manér: dricka alkohol, fuldansa till schlager, mima, skråla och dansa syndigt. Taxi till stan vid 04(?), nu får dagen vara slut. Ett stopp på Donken sen hem hem hem. Kommer inom en snar framtid bifoga bilder på mina skor och jeans, efter en dags lerig, regnig, hal Popaganda.

Men jag klarade mig, jag gjorde inte en Johanna iallafall (som ramlade rakt baklängesi den mest leriga pölen på hela området. Jag skrattar fortfarande.) Älskar dig!

Nu måste jag äta mat för att dämpa lite dagen-efter symptom.

Er undercover-schlagerbög i indie-jungeln,
Rebecka