Små jordskred, stora avtryck

Jag kan fascineras över tillsynes små saker ibland.

Varje dag, varje sekund, överallt på jorden, händer saker. Barn föds, människor dör, folk gifter sig, skiljer sig, får jobb, får sparken, flyttar, återvänder.

Det är en sån banal, men ändå svindlande tanke, att i just denna sekund du läser detta, tog någon, någonstans, sitt sista andetag. Och samtidigt fick två föräldrar se sitt nyfödda barn för första gången. Och det går samtidigt liksom inte att sätta sig in i tanken. Visst, vi kan se svart på vitt att det föds si och så många nya barn varje dag på jorden och bah "shit!", men vi kan aldrig sätta oss in i alla känslor som måste fara genom alla dessa föräldrarnas huvud, lycka, förväntan, kanske ångest. Ett litet jordskred, med enorma konsekvenser.

När allt tillsynes "står still" i ens liv, får man en känsla av avskärmning. Man lunkar av och an, sysslolös. Man är liksom inte en del av denna eviga livscykel som rullar framåt varje dag. Man är liksom bortglömd, en icke-registrerad besökare, den som inte blev uppropad i klassrummet.

Och så då, när stiltjen regerar som mest, händer det. Allt ställs upp-och-ner, ut-och-in. Livet förändras drastiskt, på ens eget men oftast på andras bevåg. Saker som verkat långt borta, och uppnåeliga, blir plötsligt verklighet. De närmar sig med stormsteg. Och man får hålla i sig.

Q: Varan detta inlägg då, Rebecka?
A: 25 april, here I come! (Bekräftelse sker efter helgen)

________________________________________________

Idag ska jag:
*köra 40 min pilates
*spela lite gitarr
*diska
*städa?
*universitetssurfa / framtidsplanera
*kolla på Luckys dansföreställning
*gå på Peters inflyttningsfest

_________________________________________________

Dikt som kanske kan hjälpa någon, någonstans, som den hjälpt mig:


The Road Not Taken
(Robert Frost, 1874-1963)


Two roads diverged in a yellow wood,

And sorry I could not travel both

And be one traveler, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;


Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,


And both that morning equally lay

In leaves no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.


I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

_________________________________________________

Ha en trevlig helg allihopa! Själv ska jag ut till Yasuragi! Yippi!

Kärlek

/ Rebecka