Tomlöshet.
What seems to us bitter trials,
are often blessings in disguise.
- Oscar Wilde
Nu sitter jag i köket. På Södermannagatan.
Jag gick inte vidare från första provet. Vid 12 igår gjorde jag provet, "All That Jazz" med koreografi, vid 13 åkte listan upp med alla nummer på de sökande som fick stanna till prov 2. Där stod inte nr 157 med.
Vad jag kände igår är något jag inte känt på mycket länge. För en utomstående kan det vara mycket svårt att förklara, eftersom det verkar ytligt och meningslöst för de som ej varit med om det. Men alla som har varit med om det, de vet.
Tomheten.
Självhatet.
Otillräckligheten.
Uppgivenheten.
Vreden.
Sorgen.
Skammen.
Allt i en salig blandning, om varandra. Hela tiden. Försvinner inte. Ens enda livsgnista är imorgon, då kommer allt kännas bättre. Då är självhatet lite mindre. Då rinner inte tårarna oavbrutet längre. Då kommer inte alla frågande sms längre.
Anledningen till att det sista ordet där uppe är i fetstil är för att det är den känslan som dominerar en. Det vet alla som varit i samma sits. Att behöva svara på varenda telefonsamtal och sms från varenda en som mindes att detta var den stora dagen för mig. Jag känner enorm skam. Eftersom allas naturliga tanke kommer vara "men gud, vad var det som gick fel?", "klarade hon inte pressen?", "tog hon sig vatten över huvudet?" och främst (som jag tror i mitt huvud) "har hon inte lika mycket talang som hon tror? Vilken wannabe som har sagt till alla att hon gick till sista provet förra gången, och denna gång sprack hon i första..."
Nu ska jag bara vara hemma och ta det lugnt ett par dagar. Är lite småförkyld, så det ska vara skönt. Sen får jag försöka tänka ut vad jag känner, och hur jag vill gå vidare med allt.
Mina känslor inför detta är långt från över. Men just nu är jag bara så trött och slut att jag vill vila. Jag kommer återvända hit inom kort, jag lovar er, kära läsare.
Innan jag går vill jag bara tacka ett par personer.
Tack för husrum, mat, all bekräftelse och stöd, Johan R. Du är en ängel.
Tack Peter, Johanna, mamma och pappa. Ni är underbara, ni vet vad jag behöver när jag är som lägst.
Tack för mig.
Over and out.
(Innerst inne är jag mest orolig. Vad fan kommer hända nu? Kan inte komma ifrån känslan av osäkerhet, för mig själv och framtiden. Ge mig en plan, ett tecken, vad som helst. Kommer jag nånsin uppnå mina drömmar?)
Jag gick inte vidare från första provet. Vid 12 igår gjorde jag provet, "All That Jazz" med koreografi, vid 13 åkte listan upp med alla nummer på de sökande som fick stanna till prov 2. Där stod inte nr 157 med.
Vad jag kände igår är något jag inte känt på mycket länge. För en utomstående kan det vara mycket svårt att förklara, eftersom det verkar ytligt och meningslöst för de som ej varit med om det. Men alla som har varit med om det, de vet.
Tomheten.
Självhatet.
Otillräckligheten.
Uppgivenheten.
Vreden.
Sorgen.
Skammen.
Allt i en salig blandning, om varandra. Hela tiden. Försvinner inte. Ens enda livsgnista är imorgon, då kommer allt kännas bättre. Då är självhatet lite mindre. Då rinner inte tårarna oavbrutet längre. Då kommer inte alla frågande sms längre.
Anledningen till att det sista ordet där uppe är i fetstil är för att det är den känslan som dominerar en. Det vet alla som varit i samma sits. Att behöva svara på varenda telefonsamtal och sms från varenda en som mindes att detta var den stora dagen för mig. Jag känner enorm skam. Eftersom allas naturliga tanke kommer vara "men gud, vad var det som gick fel?", "klarade hon inte pressen?", "tog hon sig vatten över huvudet?" och främst (som jag tror i mitt huvud) "har hon inte lika mycket talang som hon tror? Vilken wannabe som har sagt till alla att hon gick till sista provet förra gången, och denna gång sprack hon i första..."
Nu ska jag bara vara hemma och ta det lugnt ett par dagar. Är lite småförkyld, så det ska vara skönt. Sen får jag försöka tänka ut vad jag känner, och hur jag vill gå vidare med allt.
Mina känslor inför detta är långt från över. Men just nu är jag bara så trött och slut att jag vill vila. Jag kommer återvända hit inom kort, jag lovar er, kära läsare.
Innan jag går vill jag bara tacka ett par personer.
Tack för husrum, mat, all bekräftelse och stöd, Johan R. Du är en ängel.
Tack Peter, Johanna, mamma och pappa. Ni är underbara, ni vet vad jag behöver när jag är som lägst.
Tack för mig.
Over and out.
(Innerst inne är jag mest orolig. Vad fan kommer hända nu? Kan inte komma ifrån känslan av osäkerhet, för mig själv och framtiden. Ge mig en plan, ett tecken, vad som helst. Kommer jag nånsin uppnå mina drömmar?)
2 kommentarer:
Jag förstår dig, verkligen, men en sak vill jag säga. Känn ingen skam. Ingen tänker som du tror och skulle någon mot förmodan göra det så är det snarare de som ska känna skam. Vissa saker i livet går som väntat, andra inte, det viktiga är att inte fastna i enskilda händelser. Att sörja lite nu är ok, men blicka framåt sen. Jag finns här..
NÄ MEN GUD! Verkligen inte. Känna skam alltså. Håller verkligen med Habri. Du ska lyssna på din kille, han är ett kloko!
Vet du hur många gånger folk oftast måste kämpa och försöka för att nå och uppfylla sina drömmar? Att du sedan inte har valt den lätta vägen gör det ju inte enklare. Man måste få må dåligt vid sådana situationer men som Peter säger, sedan gäller det att se framåt!
Jag VET inte ens vad jag har för dröm än... och jag är 13 år äldre än dig!
Skicka en kommentar