Min dolda last

Det sägs att vikten av lasterna är konstant. Eftersom jag inte är singel, röker (nej, inte ens fest numera), tar droger eller dricker (alltför mycket), kan man ju undra vad som är min last.

I min nufunna frihet och spiritualism (= i samhällstermer: arbetslöshet) tror jag att jag mer än någonsin kommit närmre svaret än vad jag trodde. Bara att lasten inte längre är bara en last, utan mer som en ren drog.

Jag hittar på ursäkter för det.
Använder det som belöning.
Rationaliserar för att övertyga mig själv om att jag förtjänar det.
Drömmer om det, tänker på det, avundas det och hatar det, långt, långt inne.

Varför, åh, varför var jag tvungen att bli slav under din slöja?

Sex & The City

Vackra kläder, frisyrer och accesoarer, underbar vänskap, igenkänningsfaktor, självförtroendeboost. I en blandning.

Jag skäms för mitt beroende. Vill inte erkänna för någon att jag inte alls spenderade de senaste 2 timmarna med att fördjupa mig i avancerad pilates / sökte jobb / släktforskade, utan istället satt som en liten flicka framför skyltfönstret till en godis/leksaks/parfymaffär (eller, om jag skall vara ärlig: som ett osminkat, finnigt, mjukisdräktsbäranade missfoster med fett hår, soffpotatishållning och ett ansiktsuttryck som enbart kan ses när man öppnar den födelsedagspresenten man suktat efter hela året) och bara tittade på dem.

Carrie, Charlotte, Miranda, Samantha.
Och Mr Big.

Vad det är som fått mig att fastna vet jag inte. Men jag anar att det kan vara igenkänningsfaktorn i alla fyra huvudpersoner: jag är lika naiv och drömmande om det stora bröllopet med den perfekta mannen som Charlotte, lika rapp i käften och rolig som Miranda, lika nyfiken och hungrig på nya upplevelser (inte sex!) , kontroll över sitt liv och krävandes samma rättigheter som män som Samantha,

men kanske främst som Carrie, som är allra svårast att få grepp om, som inte passar i ett fack och blir en karikatyr som de andra, utan som bara letar efter kärleken och ibland hittar den (jag har hittat den for life!), försöker se snygg ut och klär sig eget, kan prata med allt och alla, är lagom fördomsfri, alltid ställer upp för sina vänner, och inte har något problem att be om ursäkt i ett bråk som kanske inte var (bara) hennes fel.

Och som kan sitta och skriva om självreflekterande upplevelser och historier, med både ironi och lite allvar, framför sin dator, dagarna (och nätterna) i ända. I hopp om att någon, någonstans, kanske skall finna något vettigt i dem, inget lisavgörande kanske, men något som får dem att dra på smilbanden och som de kanske kommer tänka på under dagen.


Executive Producer:
Michael Patrick King