Min mamma

Ingen här i världen har ett okomplicerat förhållande till sina föräldrar, främst kanske till sin mamma. Och om de säger att de har det, så ljuger de garanterat.

Idag träffade jag mamma för första gången på typ två veckor, hade bjudit hit henne för lite eftermiddagsfika och snack. Fejat runt hela morgonen, möblerat om lite grann, rensat nattygsbord, diskat osv. Men hon hann liksom inte ens innanför dörren innan kommentarerna började flyga: överinsisterande inredningtips, och djupt ärliga åsikter om städning, ordning, möblering och kläder. Vad jag än skulle göra skulle det förmodligen aldrig bli så bra att en åsikt från henne skulle kunna undvikas. Jag skulle kunna vara Martha Stewart eller Bree Van Der Kamp, och det skulle nog vara samma sak.

Men, till skillnad från att gå och störa mig, och ta åt mig och bli ledsen, tackar jag bara lungt och nickar. Ifall hon inte fortsätter, då kan jag bara säga att det räcker och att jag bor här med Peter, utan henne.

Jag tror nog att det är detta som kallas mognad.

Jag har aldrig varit någon jobbig tonåring som slängt saker omkring mig och skrikit könsord, den perioden hoppades lyckligtvis över tack vare att mina föräldrar skilde sig när jag var 14, och jag flyttade med min pappa, som inte riktigt är den lättretade, tjatande eller extremt övernitiska typen.

Men trots att jag började gymnasiet rätt snabbt, fickmassa nya människor i mitt liv och en massa input, hade massa kvällsaktiviteter och i princip träffade biljettrivarna på Stadsteatern oftare än mina föräldrar då, så kunde jag ha en extremt kort stubin när det gällde just min mamma.

Det kunde hända att jag reste mig och gick hem spontant mitt i vissa konversationer, då jag tyckte att det inte fanns en annan lösning. Att jag skämdes för henne på stan för hennes extremitet i beteende när vi gick på stan, när hon pratade högt och kunde börja prat till mig trots att jag befann mig i andra änden av butiken, så att vissa trodde att hon hade en låtsaskompis / var sinnessjuk. Att jag störde mig otroligt på att hon utan någon större anledning kunde ta upp en hel entimmeskonversation med att bara prata om sin egen dag, trots att den kanske inte ens varit så händelserik, och dessutom broderade ut de i alla evighet med irrelevanta småsaker.

Men så kom jag väl till någpn punkt, jag vet inte när, när jag bara liksom släppte taget. Inte om henne, men om mina krav och förväntningar på någon som trots allt tagit hand om mig hela livet.

Att se ens förälder som en annan levande person, och inte bara den fiktiva figuren "mamma" och "pappa", är en punkt som vissa kanske aldrig kommer till. Vet väl inte riktigt när det hände, men när vissa kompisar fortfarande pratar om sina föräldrar som jobbiga och krävande, så kan jag inte riktigt relatera.

Jag bestämde mig för att vara självständig tidigt, hos pappa funkade det så att så länge jag gjorde mitt bästa i skolan, inte rökte och hade mitt rum i någorlunda skick så lämnade han mig i fred. Och det funkade perfekt då. Inga krav eller förväntningar, ingen som måste veta exakt var man är och med vem. Mamma och pappa har också alltid litat på mig, och att jag är så smart att juag inte försätter mig i farliga situationer. Och jag hade aldrig anledning att ljuga, hur farliga kan teateresteter bli liksom? (Förutom den gången någon på rödvinsfyllan kommit ihåg att de hört talas om att man kunde röka rostade rivna bananskal, och jag roat såg på deras försök att tillverka olagliga preparat utan resultat...)

Jag tackar mina föräldrar (mest pappa, som inte haft samma oro som mamma, och heller aldrig haft anledning till det) för att de gett mit allt de har. Men som, överskriften talar om, är detta ju mest tillägnat mamma.

Som dotter tänker man nog alltid på hur man själv kommer bli som mamma, och kvinna, och hur mycket man kommer efterlikna sin mor senare i livet. Alla har vi nog sett sidor som vi vill försöka undvika, och inte föra videra till våra egna barn, men eftersom ingen människa är perfekt så kommer nog själva bidra med typ 100 dåliga grejer som själva aldrig hade en aning om att vi påverkade barnen med.

Så jag vill med detta inte bara nämna de skämmiga sidorna med min mamma (se ovan), utan även hylla henne för den person hon är, och all den kärlek hon gett mig som gett mig den grundtrygghet jag har idag (som stundtals vacklar, men som kvarstår i slutet av dagen).

Att hon alltid kommit på alla dansuppvisningar, sångframträdanden och pjäser jag varit med i hela mitt liv. Att hon alltid tar en massa bilder, som jag fortfarande får kopior av.

Att hon alltid säger att hon skyter om mig till sina väninnor.

Att hon säger att hon beundrar mig.

Att hon aldrig klädde mig i samma kläder som alla andra i skolan, eftersom hon ville att jag skulle se speciell ut, eftersom jag var det på insidan.

Att hon alltid frågar mig vad jag vill ha när jag kommer på middag till henne.

Att hon kan öppna sig och prata med mig om sitt liv, sina brister och insikter, och låter mig göra detsamma.

Att hon alltid har gjort sitt bästa.

Ingen är perfekt, jag har brister, hon har brister, och vi bråkar såklart ibland. Riktigt mycket faktiskt. Men när man får ut henne ur hennes skal, och sitter lungt och pratar, så ser man just den vackra, intelligenta och generösa människan som jag tycker är så fantastisk.

Jag älskar dig mamma.

/ Din Alice Rebecka Teresia