128

så många känsloyttringar och rekflektioner blev det på bloggen under det gångna året

vet ej om jag ska vara nöjd eller missnöjd
känns lite tunt på ett sätt med tanke på att 2006 bjöd på drygt 200 inlägg

men jag får väl anta att jag varit så upptagen med att uppleva och känna att alla yttringar har hänt inne i mig istället än på bloggen

och bra är väl det, mamma varnar mig jämt för att bli för privat på bloggen så jag får se vad jag kommer göra under 2008, antar att det kommer bli en form av kompromiss

för utan det jag skriver och att få uttrycka vad jag känner när jag känner det så finns jag inte

så många gånger man frågat sig om man har rätt förhållningssätt till omvärlden, i och med att jag prioriterar kärleken framför allt, till vänner, familj, utbildning, yrke och eventuell partner

efter det gångna, väldigt intensiva lovet med mycket självrannsakan, skam, sorg, hopp, samtal och reflektioner så måste jag ändå dra slutsatsen att nej

jag skulle inte kunna vara den jag är utan kärleken till omvärlden som jag bär inom mig

så därför så mycket jobbigare att göra något man aldrig gjort förr, första dagen på det nya året: stänga en dörr för gott

under den senaste tiden så har dörren har slagits igen förr, och slagits upp med lika stor kraft, gläntat med nya uppenbarelser, öppnats på nytt och nu, slutligen, bommats igen, låsts med hänglås och nyckels har slängts bort

jag har som sagt aldrig gjort något som detta förut, och jag sörjer i mitt hjärta att det inte fanns nån annan väg ut än att totalt säga upp all form av kontakt

jag hatar absoluta avsked som av detta slaget, och har alltid trott att vägar som korsats och skiljts åt kan korsas igen, under andra former, men att band man delat med en annan människa

så detta är alltså första gången för mig
tack för att det var något du kunde ge mig för första gången

vet ej hur mycket mer jag orkar skriva om detta, eftersom det faktiskt är något som jag för första gången i mitt liv upplevt var för jobbigt stundtals att ens dela med mig till mina allra närmaste vänner

nu går jag in i 2008 med en stor sorg i mitt hjärta, men mest med enormt mycket hopp inför framtiden och en lycka över att jag just valde att inte ändra sättet, bli mer cynisk och pessimistisk till alla skeenden omkring mig

och mest av allt har jag en enorm lycka över att jag gång på gång blir påmind om hur fantastiska vänner och familjemedlemmar jag har, och som jag har lyckan att få finnas i deras liv, och få diskutera högt och lågt, skratta, gråta, dansa, chilla och allt däremellan

ni vet vilka ni är som gjort jullovet 2007 till det mest minnesvärda och underbara jag kunde fått uppleva

nu är det en trött, lite bakfull, mätt, nyårsfirad, nyshoppad, älskad och kontemplerande bec som sitter på sitt ständiga x2000 på väg till hemstaden från hufvudstaden

imorgon hägrar ett störra äventyr och ansvar än vad hon egentligen har preppat för

guida våra drygt 300 söknade mellan preprum, juryrum, pianister och samlingsrum

300 pers som tycker att jag måste ju vara någon form av juvel som lyckats ta mig in på och går på denna hårda och åtråvärda utbildning

och som tror att jag måste ha en begåvning utöver det vanliga

tänka sig

så konstigt människor kan reflektera ibland

jag som fortfarande bara är den lilla blonda sexåringen som stog med en hårspray framför spegeln och en dag hoppades att någon skulle vilja lyssna på henne

och älska henne

jag älskar henne och hon håller mig vid liv


wish me luck