stilla

stilla vill jag tacka mina ögon
som fört mig ända hit

på de vägar jag gått
har mina ögon vandrat likaså
och allt de minns
gör mig hel

att vägen gjorde ont
att den ibland ledde mig till fel platser
att den verkade ändlös
är inget jag minns

vad jag har när jag nått fram
till där jag är nu
är förnimmelsen
om hur mina ögon vandrat
upp längs trädens toppar
till skyn

när jag lyfte min blick så lyfte den mig

till där jag alltid såg allt det andra
som vägen borde kantats med
som alla sa var otänkbart
som jag var rädd för att se

men vilket lett mig hit just nu
som är varje del av leendet på mina läppar
av handen som smeker mitt hår
av mina torra kinder

jag vill tacka mina ögon
ni som sett
ni som lett
förbi trädtopparna
ni som låtit mig lita på er
ni som gjort mig till allt jag är
och blir

långt däruppe
där vilar min blick fortfarande

men jag vet att ni låter mig se precis det jag behöver
ni bär mitt hjärta
och mitt öde

all oro har lämnat mig

efter den gångna veckans enorma stormar med toppar och dalar i maxmalt format så känns som att allt börjar landa på söndagskvällen, kanske av behov, kanske av en tillfällighet

jag är så tacksam över att jag fått förmånen att utöva det ädlaste yrket i världen
och det valde mig
inte tvärtom
för att jag måste
jag måste känna hela spektrat för att kunna finnas

kärleken i mitt hjärta är till alla som ser och älskar det
som vill att jag ska vara allt jag kan vara
som vill se mig växa och utvecklas genom allt, och som kommer älska oavsett
ni vet vilka ni är

this one is for you