i know the sadness will pass

då har jag bloggat i drygt 2 år nu

6 nov 2005 tog resan sin början

och, tja...

man blir ju onekligen lite nostalgisk

nu sitter man på ett tåg från sin forna hemstad till sin nya

sorg i hjärtat på massa olika sätt

men glädje också, absolut, även om det är svårt att se nu

alla ens sorger från då är omvända, och annorlunda

då sökte jag en mening, en väg, jag ville ha en väg att gå på, en väg som var min, och som gjorde mig lycklig

det måste jag väl säga att jag har nu (eller, det anser omgivning iallafall)
1 av 5
måste ju betyda något
någon form av talang och bestämdhet
och målmedvetenhet
anses det ju

nu
med mina älskade vänner och familj, och nya familj runt mig, som jag tackar min lyckliga stjärna för varje dag

så söker jag väl fortfarande ett mål
jag söker kärleken
som vi alla gör, egentligen

jag klarar mig själv, no doubt
det vet ni alla

men som nybliven solokvist så vet jag att känslan vecklar ibland

som jag sa till hanna igår, det är inte det det handlar om
jag vill bara utforska en människa
vara så nära att jag kan
se sömn, vaket tillstånd, sorg och glädje
som jag vill att han också ska se

jag vill finnas där och bara betrakta
det som ingen annan orkar eller vågar se

kalla det naiv, dumdristig, rabiat, uthållig, utopisk
men jag vill inte leva utan det

utan kampen blir jag tom och menlös

om jag inte tänker på kärleken är jag ingen alls

och ja, jag vet, allt är som värst nu
jag saknar hans famn och hans ögon och hans läppar
och vill inte tänka på att det kommer andra famnar, ögon och läppar

kampen om allt är som jobbigast nu
en nystart orkar jag inte
jag kan inte, och vill inte gå tillbaka
jag vill inte gå vidare

så var lämnar det mig nu?
i limbo
återigen

men jag har minnet av kärlek
och att jag älskat
och oavsett smärtan så måste det ge mig frid

hjärtat mitt kan älska igen

nu är det dags att överleva nästa vecka
och visst har jag kraft och kärlek

men jag saknar honom
som inte kunde rasera sina murar