supersupersuperficial, but not totally of course

(ey men nu måste nån dra i nödbromsen snart)

igår satt jag hemma och slappde mest hela dagen, men vid 20tiden får jag ett ryck och beger mig till sofo night, närmre bestämt beyond retro (the only shop you'll ever need) och mötte där upp ullis och hennes väninnor carro och rebecca och joinade in i klänningsprövandet. har ju blivit så anal att jag i princip bara köper klänningar på secondhand numera, undantaget ett par basklänningar från h&m tidigare i år, och lyckades nu scora två st femettor i form av plisserade chiffongklänningar, en svart och en rosa, och den förstnämnda utnämndes utan större konkurrans till nyårsklänning 2006

sedan fortsatte sällskapet till nada, där mousserade och rose intogs (kanske inte vanligaste beställningen på nada, när jag bad i baren om "tre glas prosecco" kollade tjejen på mig ovetandes tills jag bah: "ehh... alltså tre glas mousserande" då förstod hon, men var ändå högst skeptisk) det skålades och tjoaes och tjimmades med ullis helt underbara väninnor, men manfallet vart 25% efter rosevinet, så det var bara jag, ullis och rebecca som fortsatte till... ehhh.... riche

det känns på något sätt som jag svikit gamla ideal och att vännerna på barrikaderna mot stureplan, och jag tycker fortfarande att det är väldigt mycket yta i dessa kvarter, men måste erkänna att musiken är rätt så soft och att om man är där med rätt sällskap så kan man faktiskt ha riktigt kul (och så har jag ju faiblessen för stiliga äldre herrar, där sthlms-gräddan representeras i stora baren, och viss utsträckning lilla)

vid stängning kände jag dock att det rätta och vuxna är att ta bussen hem (och inte dra till teatron trots löften om... sällskap), så jag väntade bestämt på 91an och hade lite eulberg i lurarna så inte gick det nån nöd på mig

men detta ska minsann inte bli någon ytlighetsblogg, finns det nog av i cyberspace redan, nyårslöftet till er är att givetvis förtsätta bära pretantionens, kulturens och konstnärlighetens fana så högt, så högt!

jag känner att denna höst och nästa år har handlat och kommer handla mycket om nya vägar. som jag sa till ullis, 2006 var omtänkandets år, 2007 blir omprövandets år

så inga förutfattade meningar eller kval om ställen eller åldrar på killar eller yrkesval eller drömmar, nu måste jag släppa sinnet fritt och bara låta upplevelserna komma till mig istället för att jaga och forcera fram dem. det är sannerligen rebecka v. 2.0 som går in i 2007 med ett öppet hjärta och sinne, och som bär med sig sina gångna nederlag och segrar med lika stor värdighet

och det jag vill säga till er alla är att älska är att våga

om ni tycker att det låter simpelt eller skrattretande, då har ni inte förstått det ordentligt. för så är det. så enkelt, och så otroligt svårt. jag har vågat, oj vad jag har vågat, och mina tidigare nämnda nederlag kan skådas hand i hand tillsammans med segrarna. och på något konstigt sätt så har jag lärt mig lika mycket av dem båda tror jag, om än de lärdomar jag dragit som segrarinna varit skönare psykiskt vid tillfället.

men jag har vågat
och som jag skrev i min julessä, så vet jag att jag kommer våga igen eftersom han fortfarande finns därute, my husband
(den första av dem, iallafall)

idag så ska johanna komma hit, äntligen, gått alldeles för lång tid sen vi senaste sågs, och så ska jag även flytta mig ett par stationer med 1an och slappa hos david och utvärdera julen och dricka lite te. ska bli så grymt skönt

(riche och teatron tar på krafterna)

love to you all of my friends
låt det nya året bringa nya krafter, nytt mod, och nya vägar

att mista själens hem och vandra långt
och intet annat kunna hitta sen,
och finna att man glömt vad sanning är,
och tycka man är gjord av bara lögn,
och vämjas vid sig själv och hata sig --
ja det är lätt, ja det är ganska lätt.
sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
ty glädjen är det enklaste av allt.

men den, som söker sig ett hem för sig,
får inte tro, att det finns var som helst --
han måste vandra hemlös någon tid;
och den som är av lögn och vill bli frisk,
han måste hata sig till det han kan
av sanning, som de andra få till skänks.
vad är det värt att sörja så för det?
vänta, mitt hjärta, och ha tålamod!

hemlös - karin boye