am i really still that naive? (julessä -06)

nu på förmiddagen, när jag slagit mig ner för att en än gång inta min egenhändigt lagade jultallrik (bestående av prinskorv, köttbullar, potatis, två sorters sill, rödbetssallad, sillsallad och skånsk senap) slog jag även på tv:n, där tv4 visade min barndoms hjältinna: madicken.

jag fann mig själv sittandes och verkligen försvinna tillbaka in i den storögda lilla flickan som för en sisådär 13 år sedan satt i timmar framför tv:n med alla astrid lindgrens berättelser för barn, som var mina absoluta favoriter.

men det som jag slogs av mest var det som när jag var yngre bara passerat i periferin, men som nu blev så mycket mer tydligt, var madickens föräldrars äktenskap. när jag var liten så vissta jag att det var precis så jag ville ha det. inte kanske att jag var hemmafru, men ett stort, vacker villa på landet, med två smår bedårande döttrar som sprang runt i sjömansdräkter, och främst en stilig, känslosam man som älskade mig och som jag älskade.

jag fann mig själv sitta och le, och samtidigt verkligen känna avund och längtar till allt det. på något sätt så anses det ju skamligt att längta efter barn och tryggt familjeliv och det där, när vi ska vara de starka som inte behöver allt det där för att vara kvinnor. de som känner mig vet att jag inte är någon dörrmatta som skulle ge upp mitt eget liv, frihet och karriär i första taget, men som sören sa när han jämförde mig och carl igår: "carl, du är den ultimata cynikern. och du rebecka, du är den ultimata romantikern."

jag blev i princip chockad, har aldrig sett mig själv på det sättet, och förnekade det. men sören tittade menande och påpekade att han aldrig träffat någon som har mer visioner och tankar om saker, och som bestämmer sig i förväg för hur saker skall bli. jag tänkte efter. och jag förstod ju att visst är det så. jag är alltid den som fantiserar ihop långa historier och planer i huvudet av hur upplevelser med min man skulle bli, vad vi skulle göra och säga. om jag kunde få en krona för alla gånger jag drömt mig bort om hur han skulle ta min hand på någon konstutställning där vi strosat runt, bjudit upp mig och spontandansat i vardagsrummet, kysst mig lätt på morgonen precis när jag vaknat, legat skavfötters med mig och läst böcker i hängmattan på sommaren, varit på någon av mina föreställningar och mött mig i kulissen med en bukett blommor och ett stort leende av stolthet, eller bara väntat hemma när jag kom hem från jobbet med ett upptappat bad...

med åren så inser man att allt inte är så lätt som det verkar för madickens föräldrar. man vill olika saker, man är dålig på att kommunicera, man orkar inte ta tag i saker. mina föräldrar skiljde sig när jag var 14, och i år har jag själv för första gången gått igen ett uppbrott efter en längre tids förhållande. och just nu i december, har jag valt att lämna en person bakom mig som spökat i mitt huvud alldeles för länge utan att ens ha haft en konventionellt förhållande med, och med det valt bort att ha ens någon som i huvudet kan spela huvudrollen bredvid mig i alla de där fantasierna.

och det var jobbigt, mycket jobbigare än jag trodde. när man är van att konstant älska någon och kuna fylla den rollen i huvudet närhelst det behövts, så är känslan av att helt plötsligt ha rollen tom i huvudet ofta mycket starkare än att inte den personen fysiskt vid sig. hoppet är ju som sagt det sista som lämnar människan enligt utsago, och med detta medvetna val så väljer jag även att utesluta de fantasierna som varit en del av min vardag så länge, som hägring i de döda timmarna.

men trots att fantasierna inte spökar i mitt huvud nu längre, och att jag heller inte har någon vid min sida som jag haft under en väldigt lång tid, så inser jag att hoppet dock inte lämnat mig. jag skulle ha kunnat bryta ihop när jag såg allt på tv idag, tänkt på att jag lämnat detta bakom mig två gånger bara i år, och undra om det någonsin kommer finnas någon som är allt det, eller som bara är och finns, som han som levt sedan urminnestider i mitt huvud.

och jag har ju som sagt ingen klar bild i huvudet, men ja.
jag tror att han finns.
och jag kan inte se något som skulle kunna få mig att tro att motsatsen. jag och en väninna pratade länge och väl om kärlek, och om vilka saker som sagts om kärlek som man kan relatera till, och jag nämnde det som lyssnat till väldigt många gånger: att när det väl är kärlek, så vet man det. då finns det liksom inga tvivel. och min väninna höll med mig.

och det är i det jag vilar. jag utesluter absolut inte jag kommer ha mer än ett långt förhållande med barn i framtiden, men när jg träffar han som ska bli min (första) man, pappa till mina (första) barn, då kommer jag veta. jag tror, och känner det.

och jag vet inte hur, eller när eller varför. eller ens om jag är redo just nu, vilket jag inte tror. jag tror att solitud är det som stundar för mig nu ett bra tag framöver, oavsett hur svårt det än må vara stundtals så vet jag att det är nödvändigt just nu iallafall för att sätta saker och ting i perspektiv.

men jag vet att jag har hoppet. och det kommer aldrig lämna mig, oavsett hur många gånger hjärtat kan börja vandra en väg som den inte var menad för.

jag hoppas.
jag vet.



alice rebecka teresia, 23 dec 2006, lilla essingen, stockholm