shame shame shame on me

nu har till och med ett nytt år gjort intåg och jag har låtit bloggen flyta förbi omärkt av dess inverkan och händelser

skamligt rebecka


så vad kan jag säga?

allt och inget är förändrat som vanligt

facebook ser mig mer än mina föräldrar och vänner i stockholm

röstteknik är väl det som snurrar i huvudet den större delen av tiden

stipendieansökningar och into the woods likaså

tankar kring egenprojektet börjar ta form och har insett att om det blir som jag hoppas så kommer det innebära en resa väldigt djupt ner i katakomberna där jag gömt saker som jag ärligt talat aldrig hoppades skulle behöva se dagens ljus någonsin igen men som nog kommer fungera som chockterapi och därför kanske är en bra idé för att kickstarta den egna skaparkarriären

ångesten över att inte ha en nära vardagsrelation till mina vänner i stockholm är i princip konstant

och så har jag ju gått och blivit förälskad i en fantastisk kvinna och tagit steget ut ur garderoben vid 23 års ålder och lever för närvarande i ett väldigt bra förhållande, så bra att jag ibland inte riktigt vågar blunda och släppa taget för att jag är rädd att allt ska vara borta då

så egentligen har ju ingenting hänt sen sist, och samtidigt allt
som det alltid gör

och jag hoppas att alla murar kring fortet kan rivas mer under 2009 så att inte det stackars konstnärshjärtat måste förbli oplågat resten av detta jordeliv och fortsättningsvis växa i en vaktad trädgård och inte vad tegelfasaden som förut

jag ser fram emot kreativitet och skapande i år
jag ser fram emot att göra och pröva nya saker
jag ska inte vara rädd för att vara modig, inte vara rädd för att vara tråkig, inte vara rädd för vad andra människor tycker, inte stoppa in mig själv i en låda innan andra gör det
jag ska låta människor veta vad de betyder för mig och orka sträcka ut en sms-hand en tisdagsnatt
jag ska aldrig sluta tro på att jag har något att berätta
jag ska aldrig sluta lyssna och känna
jag ska gå dit hjärtat leder mig
jag ska kunna säga nej

men kanske finns det en trygghet ändå i aldrig ensam - alltid ensam?
time will tell

nu hägrar all work no play för rebecka och resten av surrogatfamiljen m2 i gislaved och värnamo hela fina helgen med hotellboende och konsertframförande

yihaw

time to work (and time to play)

hola

stor vecka det här

som jag förutspådde (i likhet med större delen av världens befolkning) så blev i tisdags barack obama vald till den 44:e amerikanska presidenten i ordning, och jag kan inte vara lyckligare eller rättare sagt mer hoppfull inför de kommande 4 åren (förhoppningsvis 8 åren) som denne demokrat kommer styra usa och därigenom även ha en enorm inverkan på resten av världen

hans tal när valresultatet tillkänngavs fick nog inte bara mig att gråta
att se att en afroamerikan från och med årsskiftet kommer bli världens mäktigaste man tycker jag är enormt stort som det är, men att höra att han i tacktalet nämner "caucasians, hispanics, african americans, gays, straights, disabled and non-disabled" som de som utgör den amerikanska befolkningen var på något sätt en sån upprättelse, då den förra presidenten under sina två mandatperioder bl.a kämpat för att få en grundlagsändring som förhindrar äktenskap för en av ovanstående nämnda grupper

jag har ett sån otrolig tilltro till vad som kan hända i och utanför usa den kommande tiden tack vare barack obama, och jag ser med spänning och glädje fram emot attfölja hans första mandatperiod

sen har vi ju detta med frihandlen, som är en fråga där jag verkligen inte kan stödja hans ställningtagande, men jag antar att han kommer tänka om och utveckla handelsmöjligheterna med resten av världen under den tid han sitter, då jag tror att en stor anledning till att han blev vald var att amerikanarna såg en stor möjlighet till inhemsk tillväxt på arbetsmarknaden (pga bl.a finanskrisen) med honom som president och då med denna tråkiga syn på frihandelns baksidor

men, finns det tid finns det hopp, och jag är mycket hoppfull på att få se ett usa som kan placera sig på kartan över världens mest demokratiska, jämställda och fredliga länder

och dessvärre så drogs äktenskapsrätten för samkönade par även in i kalifornien igår efter en folkomröstning, som därigenom annulerar 18000 äktenskap registrerade från sommaren fram tills nu, vilket är totalt vedervärdigt och tragiskt, men där jag hoppas att kampen fortsätter på ett större nationellt plan för att bryta ner fördomarna och öka jämställdheten

och kanske tom så att sverige kan gå i fronten för nationer med samkönade äktenskap från och med sommaren? allt annat än det i ett så pass jämställt och demokratiskt land som kära svedala vore helt otänkbart för mig som svensk medborgare 2008!


mycket på hemmaplan också

tyvärr så nåddes jag av nyheten att min kära son kai thomas inte tog hem segern i grease-finalen i norge igår, och allt jag kan säga är att han är lika fantastisk ändå och att världen ligger för hans fötter

och idag så tilldelades jag även den tyngsta (textmässigt) rollen i vår talteaterproduktion hösten 2008: "snart kommer tiden", an absurd komedi av line knutzon

jag blev otroligt glad och hedrad över detta, och kommer göra mitt allra yttersta för att fördjupa mig och förstå rebeckas (ja, hon heter så i pjäsen också) handlingar och motiv, och inte minst memorera ca 120 sidor text på 5 veckor

4 och 5 december kör vi redovisningar, så alla välkomna till a307 på artisten!

annars så blir det lite klassmys för finfina m2 imorgon kväll här hemma hos mig för första gången på terminen, och tror det kan bli mycket trevligt! som alltid med elsa, slei, toothpick och david barnes

nu ska jag knyta mig, med manuset i högsta hugg

god natt mina vänner

alltid dessa listor

rippar en lista från kära dottern, med lite egna tillägg (i brist på vilja att skriva löpande text):


tre saker som jag går i gång på:
humor, entusiasm och talang

tre saker jag inte kan vara utan (då jag antar att människor inte räknas som saker:)
ipod, mobilen och datorn

tre saker jag ångrar:
egentligen ingenting, men måste jag säga något så blir det väl att jag inte fortsatte spela piano som liten, att jag inte började med sångpedagog tidigare samt att jag ej dragit mig ur diverse destruktiva förhållanden i tid

tre saker som gör mig glad:
min älskade familj, finurlig (och ofinurlig) humor och kärlek i alla dess former

tre saker som gör mig arg:
orättvisor, trångsynta människor och att vara sjuk

tre människor jag beundrar:
är så förutsägbar att jag säger alla människor som vågar följa sitt hjärta, oavsett vad andra tycker

tre saker jag skulle vilja göra:
vara anställd i ensemblen på stockholms stadsteater, spela en huvudroll på broadway och bli mamma

tre maträtter eller ingredienser jag gillar i köket:
massaman curry, färsk basilika och citronpeppar

tre tv-program jag ser:
de officiella: kobra, babel och debatt
de inofficiella: färjan, a shot at love with tila tequila och hell's kitchen

tre saker jag har med mig i livet:
mitt behov av att visa känslor för andra, min vilja att utvecklas som människa och min kreativa drivkraft

tre saker på önskelistan:
ny mobil, diverse dvd-boxar (typ l-word och weeds) och massa massa underkläder från agent provocateur

tre sajter jag inte kan vara utan:
qx, facebook och wikipedia

tre saker som hänt i veckan:
varit massor med finaste familjen, mött ett gammalt ex som inte ens bor i europa längre på bussen (och fikat med densamme) samt fått en grav halsinfektion och typ är sängliggande

tre pjäser jag tycker ni kan se:
krig och fred på stadsteatern (helt jävla sjukt bra, intensiv och innovativ) den fule på dramaten (en rolig liten satir, ingen stor teater men kul) samt tre systrar på stadsteatern (ska se den imorgon och förväntningarna är skyhöga, och tror dem infrias)

tre saker jag hoppas (jag får i göteborg nästa vecka):
min hälsa tillbaka, en utmanande roll i talteatern samt nån form av av mys med fina människor (mest en)

och såklart att obama vinner!!!

heja obama!!!

cloudy

långhelgen v. 37/38

värmefläktsinköp på clas olsson
promenad i indiansommar vid bältspännarparken
blåbärsglass
jason robert brown-föredragsskrivning
sånginlärning till showprojektet
musikalnörderihäng hos micky
tvättstugan
storkok goes indian, igen
dammsuga
sortera klart tiotusen noter

glida ner till ica focus i mjukishood, sänkt huvud, laakso i öronen, osminkad, skymning, inte möta några blickar, inhandla varor för 167.50 kr i självutcheckningen, inte ens prata med kassörskan

måste medge att man blivit något av en eremit här i gårda
det är liksom jag, kaffebryggaren, högtalarna, ipoden, laptopen, tv:n och jag
på gott och ont

det får väl visa sig med tiden

några veckor kvar tills första sthlms-trippen för terminen: älskade farfar fyller 85 år och detta ska firas med dunder och brakfest med hela släkten, ska bli underbart kul
kanske hinner med lite vän-häng också, men la familia har prio ett

dessförinnan ska showprojektet sparkas igång på allvar, sånglektioner med fantastiska monica uträttas och inte minst ska vara kära scen-ettor få en upplevelse de sent kommer att glömma

sjukt att tänka att det var ett år sen nu då undertecknad fick upplevelsen delgiven sig, och nu helt plötsligt är det en själv som ska hålla i trådarna

kan inte bli annat än storslaget

på det stora hela så känns allt runtom väldigt bra nu, men har någon form av stress inombords som inte vill ge med sig

kanske är det känslan av att sommaren försvann för tidigt, det är kallt i luften, himlen är grå och träden dör långsamt

kanske är det oron inför praktiken, vart man kommer hamna, vad man kommer få göra, och med vem

kanske är det frustrationen att musikteorin aldrig verkar klarna

kanske är det nån form av saknad

nu ska jag inte låta himlen bli alltför mörk
men molnen måste få hopa sig ibland

nu: hämta det sista i torktumlaren, brygga monsterkopp kaffe, ta notpärmen under ena armen och musikteoriböckerna under den andra

och låsa in mig i c600-korridoren

in memoriam

mycket går upp och ner i livet just nu, skolan är underbar och jag stormtrivs med allt på det stora hela

men idag fick jag ett besked som överskuggade allt

när jag strösurfade på aftonbladet.se så ser jag ämnet för kvällens uppdrag granskning: ungas ohälsa och den stigande och alarmerade självmordsfrekvensen, som berör mig djupt då tanken slagit fler än mig under svåra stunder

under rubriken ser jag då en bild och ett namn

bijan, 23, valde att ta sitt liv

en enorm chock väller över mig då jag inser faktum

en av mina första ungdomskärlekar som jag träffade i 15årsåldern, har valt att avsluta sitt liv

trots att det var ett par år sen vi sågs sist så minns jag honom så otroligt starkt, och tänkte så sent som i somras på att kanske ringa och ta en fika och höra hur allt är

han var en otroligt stark, inspirerande, driven och insiktsfull person, som i unga år genomgått och överlevt en hjärntumör, och som hade stora tankar på hur hans framtida liv med karriär, fru och barn en dag skulle vara

och med den visdom, värme och godhet han redan då hade införskaffat sig var jag övertygad över att han skulle bli en fantastisk pappa någon dag

chocken över att han vid 23 års ålder valt att avsluta sitt liv är överväldigande just nu

mina tankar går till hans föräldrar och vänner som förlorat en så unik och varm människa

oavsett hur orättvist allt känns just nu, hur ledsen och bestört jag är och hur mycket jag önskat att jag kunde hade funnits där att tala med, så vill jag genom alla tårar verkligen tacka dig bijan

jag är lycklig över att jag fick lära känna dig och allt du var, den godhet, ärlighet och lycka du spred, och jag kommer aldrig att glömma dig

du var, och kommer alltid att förbli unik för mig, och jag är så ledsen över att jag inte fick möjligheten att säga det till dig

vila i frid, älskade vän

jag kommer aldrig glömma dig

thoughts for the day

dagens reflektionsämne: cynism / rädsla

första skoldagen på ett sätt idag, ettorna spexade som sig bör, som undertecknad gjorde förra året

imorgon (läs: idag) hägrar insparksfesten (den lilla alltså) och tankarna går runt i mitt huvud, som sig bör (för undertecknad) vid tillfällen som upprepas, vanligtvis årligen

vem jag var då, vad jag trodde, vad jag trodde att jag visste, vem hjärtat mitt talade sitt språk för då, vad jag inte visste att jag skulle veta tillbaka på samma plats ett år senare

nog får jag väl säga att året mitt har varit gott

aldrig trodde jag att så mycket livserfarenhet, bra och dålig, privat och annat, kunde komprimeras ihop på ett sådant sätt

eller, va fan
nu tröttnar jag snart på mig själv
hur då dålig?
hur kan något ha varit dåligt?
jag har ju släppt människor som sårade mig för länge sedan
jag vet att jag är bättre än dem
jag kan inte hålla på och framställa mig själv som någon att tycka synd om längre
med sorgsna, vetydiga inlägg som lägger någon form av dimridå över mitt liv som levs bakom dörrarna
för det är jag verkligen inte
den enda som kan tycka synd om mig är jag, som jag skäms över att jag faktiskt gör ibland
och av många gånger banala saker

jag har släppt personen som cirkulerade bortom förra årsskiftet som faktiskt aldrig var värd mig överhuvudtaget, och dennes handlingar, som ej längre bär några spår någonstans

men vad jag däremot är rädd att denne tagit ifrån mig, eller som på något sätt försvunnit, är denna cynism inför den naiva kärleken, och känslan av att bara kunna ge sig hän, som så barnsligt infann sig förra året, och som jag någonstans vissta kunde (skulle) såra mig, men som jag totalt kastade mig huvustupa in i ändå

och insikten om att inte kunna göra det, som att plocka upp spillrorna igen, är lika smärtsam
den är liksom bedövande på något sätt
jag är inte helt levande längre
så mycket i mitt liv är sprudlande, leende, blomstrande kärlek som spirar runt omkring i människogestalt på så många sätt
och jag har betraktat det, och älskat det på avstånd, men inte kunnat släppa in, eller släppa ut

jag hör om andras liv som liknar det jag levt, och tvivlar på utgången instinktivt
det kommer inte gå
jag kan inte se allt det vita framför mig på samma sätt som förut, inte det svarta heller
förr som nu
det gråa breder ut sig allt mer

jag går djupare in att leva allt det andra, och jag måste medge att konsten är väldigt tacksamt att fly in i

sommaren har varit mycket turbulent på det känslomässiga planet, otroligt många känslor som varit begravda, många i flera flera år, har kommit upp till ytan, konfronterats med mänskligt motstånd och har till slut varit tvungna att hanteras, och jag har skämts inför min feghet på ett aldrig tidigare sätt

jag som har plockat upp det mesta till ytan för allmän beskådan hela livet, ryggade helt plötsligt inför något så enkelt (eller varit så enkelt) som kärlek och närhet

allt trevande ledde också till att jag sårat
jag känner att jag måste få säga ord som jag inte kunnat få möjlighet att säga förrän nu

det var aldrig ett spel jag spelade, utan en väg som jag försökte staka ut, då dina oväntade ord satte mig i en helt ny situation som jag egentligen hade begravt alla tankar på för länge sedan
det var aldrig min intention att såra dig, trots att jag förstod att den metod jag använde skulle drabba oss båda på svåra sätt
och jag vet ingenting om vad framtiden kommer visa för mig
men jag kände att det svar jag gav dig var det ärliga då, och oavsett om jag skulle ångra mig så hade det inte varit rätt mot någon av oss, allra minst dig, att för mig fortsätta söka efter något som jag inte visste ifall det skulle komma

och till dig som korsat min väg nu
jag är så tacksam för din kravlöshet och din ärlighet
och att ingen av oss vet vart vi kommer gå
men finns där i tankar
jag kan inte säga mer än att jag är lycklig över att jag mött dig och allt det fantastiska insiktsfulla som du är

detta var inget rop på räddning
för allt är ju upp till mig som vanligt
men jag trodde att det kune vara av intresse att förklara varför inte k-ordet flanerat lika aktivt i människogestalt här på senaste tiden

men nog finns det otroligt mycket kärlek därute
och jag vill inte säga ännu en gång att jag är tacksam för allt, det är för uppenbart

men jag har slutat söka därute nu
allt jag behöver finns i mig
så där börjar sökandet

tids nog

'cause there's beauty in the breakdown

ett mästerverk att börja säsongen med...

second time around

hej käraste vänner

nu har det mjukstartats med livet som m2a på artisten i göteborg, med allt vad det kommer innebära

och så har ju sommaren bjudit på så mycket mer än vad jag någonsin kunde drömma om: tusen nya, underbara människor som jag har haft turen att lära känna, nya platser som jag upptäckt och älskat och mer upplevelser att smälta än vad jag någonsin hade kunnat drömma om

mer har hänt än vad jag någonsin kan berätta om, varav mycket är saker som jag själv inte ens har kunnat ta in helt än


men

att hänga med pappa, mamma och ulrik har varit underbart

att leva sthlms liv med fika, nattliv och picnicar med long lost friends, fler än vad jag hade trott att jag hade kvar och som till min stora glädje fortfarande har mig högst levande i sina liv, var en enorm lycka och bestående kärlek hela sommaren

att åka på arvika ännu en gång var underbart, med all musik och upplevelser det bar med sig

att jobba på pride ännu en gång var underbart, med alla gamla vänner och nya vänner det
innebar

att få några sejourer i göteborg med gamla vänner och nya upplevelser var underbart

att få åka till kära vänners landställen och andas lantluft, hoppa säck, discodansa och bada var underbart

att få dela liv med skapande konstnärer från hela världen och föra en otrolig dialog, få se fantastiska verk och själv få skapa utanför ramarna på open lab var helt underbart

och
att få leva lite flickrumsliv hos mor och far och bara få vara liten för en gångs skull har nog varit det allra bästa

och kan väl med all säkerhet säga inga nämnda, inga glömda, i ordets rätta bemärkelse

skratten har avlöst varandra på alla de bästa sätten, och jag älskar verkligen att le på det sättet ni alla har fått mig att göra

enorm kärlek denna sommar

jag kommer bli en mer aktiv bloggare nu under hösten, det kan kan jag lova, nu när jag sitter på plats i min underbart fina nya 37m2 lägenhet, nyrenoverad och superfräsch, fortfarande i gårda, över innergården (kan man ha mer tur?)

imorgon är det officiellt upprop för alla 2or och 3or på skolan och vi ska få se våra fina 1ors stöveldans, skall bli mycket kul

dessförinnan så ska det ätas lite lunch med kära klasskompisarna och verkligen försöka inse att vi inte är yngst längre, och heller inte är äldst, skum känsla det där

nu fortsätter project runway-maratonet här i gårda, och rebecka sitter mer nöjd än någonsin, och så redo att ta sig an sitt andra år på musikalutbildningen, med upplevelser som hon aldrig i sin vildaste fantasi (och det är en vild fantasi som hon har) trott att hon skulle fått uppleva

tacksamhet i överflöd (nästan som vanligt då)

men mest så vill jag ge kärlek till rebecka, som gått och vandrat sin väg nu så länge, med alla ups and downs som det har inneburit, men kommit ut helskinnad och starkare, vackrare och mer öppen och intresserad än någonsin

if i can do it, anyone can

and summer came again

jag är en dålig bloggare

efter påpekan från både mor och farfar på att bloggen varit så dåligt uppdaterad (= inget liv? eller kanske rentav för mycket?) så tar jag nu äntligen tag i detta och får ner lite ord och tankar i skrift

tänkte att detta inlägg får vara något av ett (ny)startskott på rebeckas resa, som tar sig nya toppar, dalar, vändningar och insikter


så först då en liten uppdatering:

jag har avslutat första året på min yrkesutbildning inom musikal på teaterhögskolan i göteborg, och knöt ihop den påsen med mycket skratt och gråt över de minnen som utgör ett av de bästa och definitivt mest utvecklande åren i mitt liv

jag befinner mig nu i stockholm för att sommarbeta som forkningsassistent, med datainmatning och bullermätningar, samt lite cateringjobb, som jag gjort heltid sedan första dagen jag ankom till stockholm efter

jag letar ny lägenhet i göteborg (bl.a efter att carl-johan flyttat till frölunda), och beger mig imorgon bitti tillbaka för lite browsing och även lite välbehövd semester i form av bokläsning och lite kurering efter förkylningen jag dragit på mig efter dessa gångna intensiva veckor med heltidsjobb och heltidsfestande

jag håller även på att förbereda nästa läsårs projekt, som bl.a kommer bestå av ett showprojekt med tema stephen schwartz, en sondheim-musikal och ett egenprojekt på våren, då jag har stusen tankar och planer, har redan börjar skriva manus, välja musik och tänka ut scener och regi i huvudet, men är fullt medveten om att jag likaväl kan göra något helt annat än det jag tänkte från början

jag tror att min semester kommer bestå av den planerade trippen till göteborg, en tripp till älskade arvikafestivalen i juli, lite varierade aktiviteter under stockholm pride / europride, och så förhoppningsvis lite slappande i en solstol med en bra bok, musikalrepertoar i ipod-lurarna och anteckningsblock och blyertspenna på någon strand / gräsplätt / sjötomt

så det är väl den, till ytan, relativa sammanfattningen


annars så är det väl en rätt så nöjd rebecka som ständigt kontemplerar över livet, det lovar jag, men inte i ord på bloggen utan i sitt huvud

detta år känns som det gått fruktansvärt fort, men samtidigt så har det inneburit så otroligt många förändringar i både livsstil och emotioner att jag inte kan minnas hur mitt liv såg ut innan jag var en del av det som är teaterhögskolan i göteborg, med alla toppar och dalar som det innebär

det jag kan säga är väl att jag varje dag fortsätter vara så tacksam över alla människor som korsat min väg detta år, vissa som jag kommer vandra tillsammans med ett tag till, och vissa som jag kanske inte kommer träffa på ett långt tag

jag har förstått mer än någonsin att uppskatta varje dag i taget, inte försöka stressa fram resultat utan försöka ha så mycket tillit jag kan att allt är en del avdet som är min resa, och att det någon dag kommer falla på plats

eller så gör det inte det, och jag vet faktiskt inte om jag vill att det någonsin ska göra det

over and out for now, så hörs vi snart igen




mina ack så kära medsystrar i ett av tusen artisten-ögonblick, detta innan terminskonserten i maj

spring awakening

ja ni kära läsare, vilken klyschig titel tänker ni säkert

men i ordets bemärkelse är det inte bara den musikal där båda medlemmarna i min familj på artisten fått anställning till hösten/våren (jonas i malmö, mari i karlstad, båda huvudroller, spricker av stolthet)

men det är också det som händer en gång varje år, på ett större eller mindre sätt beroende på vilken state of mind man är i (men gud vad pretantiös jag verkar, nu får jag styra upp detta inlägg)

i helgen var jag och roomien och vandrade och klättrade i skogen utanför utby, och det var en befrielse och ett uppvaknande av sällan skådat slag

insåg inte hur mycket jag saknat att få kunna gå i naturen på regelbunden basis, stå mitt i en skog och andas in alla dess hemligheter, lyssna på tystnaden och bara få känna sig fri på det sättet man inte kan göra bland asfalt och rödljus



mycket som vaknade upp denna helg, som varit på gång en längre tid men av olika anledningar ej har kunnat konkretiseras förrän nu

jag har äntligen vaknat
visserligen till något som jag inte riktigt känner igen
och som jag inte ens vet om det är en bättre känsla i längden
allt jag vet är att jag behöver den just nu

om några timmar är jag i stockholm igen för en veckas vistelse, med allt kaos, lycka, stress, vilsenhet, trygghet, kärlek och minnen som det innebär

och sedan hägrar det extrema faktum att det bara är en månad kvar på det första året av min högskoleutbildning, och att man som god student borde sätta sig ner och sammanfatta vad man lärt sig (vilket det gjorts flertalet tafatta försök till på staggen med början redan för flera måndare sedan)

jag vet verkligen inte vad jag ska säga
jag kan inte komma på någonting

förutom att jag är en helt annan människa idag än för ett år sedan
och att jag förändrats till det bättre på sätt jag inte trodde var möjliga
och att människor jag inte hade en aning om fanns för ett år sedan
(eller fick reda på idag, för exakt ett år sedan)
kan jag idag inte tänka mig hur mitt liv skulle se ut utan

och jag kommer aldrig sluta bli sentimental så fort vi är ute alla 5 på krogen / på pubarna på skolan och jag ska skåla var tionde minut, men jag kan lova att tona ner det lite grann

vi har bara varandra till låns, och vilket lån jag har fått uppleva

nu ska jag ta en vårpromenad och försöka låta alla nya intryck om livet sjunka in

no other sorrow can compare

efter en mycket bra helg med fredagsmiddag med underbara familjen på artisten (pappa jonas och farmor mari)

och lite annat häng med roomien på diverse (ute)ställen i göteborg (och även mycket städning av lägenheten)

så har en intensiv vecka (som alltid) med space, sånglektion, musikteori och masterclass börjat i skolan idag och allt känns prima på många sätt


men liksom de flesta svenskar som känner jag samtidigt en stor sorg och frustration över det som drabbat engla

kan inte föreställa mig den smärta och sorg som hennes familj känner just nu, och att den mentalt sjuka mördaren äntligen åkt fast känns som en klen tröst då deras blott 10-årig dotter aldrig mer kommer komma hem

man påminns om hur skört och orättvist livet kan vara

behövde verkligen höra pappa, mamma och ulriks röster i telefonen ikväll, och längtar till nästa vecka då jag får krama dem riktigt ordentligt

jag älskar er, ni är mitt allt

med tända ljus i alla fönster i lägenheten vill jag önska alla att ta hand om sig och sina nära och kära, och aldrig ta varamdra för givna

saturday fun

i samklang med min kärlek till listor ger jag er denna!
(ifall jag kommer med i dn påstan någon gång)

bästa lunchställe: mysrummet bakom omklädningsrummen (gbg)
bästa brunchen: string (sthlm)
bästa kaffet: sosta / non solo bar (sthlm)
bästa konsertlokalen: hugget som stucket mellan t1 och t2 (artisten)
bästa baren: stage door (gbg)
bästa restaurang: den som plånboken tillåter för given månad
senaste stockholms(åter)upptäckt: gustav adolfsparken
senaste göteborgsupptäckt: vårsol i slottsskogen
senast sedda teater-/dansföreställning: assassins på artisten
senast sedda utställning: andy warhol på moderna muséet
favoritråvara: pasta
favoritfärg på kläder: gråskalan
favoritmärke: euroshopper
favoritskor: alla mina högklackade som samlar damm i garderoben nuförtiden
klädkonto per månad: obefintligt
dricksprocent: nej
modeförebild: mamma
motionerar: dansar fyra gånger i veckan och promenerar till skolan
mest överskattade affär: biblioteksgatan
det dyraste jag har köpt: min lägenhet på lilla essingen
favoritprodukt på systemet: campari / amaretto
favoritprodukt på apoteket: ibumetin
bästa fyllekäket: mcdonalds
lyssnar på: musikal / electro / indie
bästa förfestmusiken: kander and ebb's score till chicago
senast gnolade: cocaine blues av johhny cash
senast köpta skivan/-låten: sylvie lewis senaste
Mitt sämsta köp någonsin: ingen ånger över något
dansar helst till: david krafft's ipod
senaste impulsköp: öl på skolpuben
senaste fyndet: öl på stage door
senaste secondhandfyndet: troligtvis en klänning
fulaste klädfärg: ärtgrön
i dvd-spelaren/datorn: californication om och om igen
användbar pryl: notblock
favoritlyxartikel: parfym och märkeshårspray
favoritgalleri: mormors vardagsrum
här bjuder jag mamma på middag: skäms för mycket för min dålia huslighet
här bjuder jag pappa på middag: i hans kök
mode jag aldrig vill se igen: buffalos och pastelltopar
värsta huvudbonaden: vikingahjälm
favoritaccessoar: peruk
bil/transportmedel: spårvagn
återvinner: glas, plast, plåt, pantamera
håller på: har inte tid för sport
så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: ipod och dagdrömmar

all different kinds of praise

nu har m1:s första musikalprojekt the king and i tagit slut

och känslorna är mycket blandade

det var stor lycka och stolthet när vi tog emot applåderna igår kväll, men även mycket vemod i och med att detta var sista gången vi fick möjlighet att visa upp detta arbete för en publik (som jag måste säga rakt igenom varit fantastisk och jag är så tacksam över alla era fina ord)

men mest enorm tacksamhet över att få ha jobbat med en regissör vars främsta prioritet har varit att utveckla alla oss 5 till vårt allra yttersta, och som lagt ner ofantligt mycket energi på detta, samtidigt som han har varit en stor inspiratör, föreläsare, stöd och vän

och förutom alla tekniker, svenna, perukmakare och kostymörer

så vill jag tacka min surrogatfamilj för denna otroligt utvecklande, frustrerande, tårfyllda, skrattfyllda och helt fantastiska resa

ni 4 är något alldeles speciellt fantastiskt

om jag vetat vad jag vet nu, när jag såg våra 5 namn där på listan i april 2007, hade jag aldrig behövt vara orolig

nu hägrar konsert ikväll med det grymma san diego-gänget (om rösten min kommer på plats igen efter 4 föreställningar på 3 dagar av mixbelt i tvåstrukna registret), och sedan den sprakande farewell-festen

i helgen: sömn

och även ett enormt tack till de fantastiska m2:orna som denna vecka visat hur bra sondheim (och dem själva givetvis) kan vara med den totalgjutna föreställningen assassins, med massa skratt och tårar i ögonvrån, stående ovantioner och sprudlande lycka och stolthet

längtar redan till vårt sondheim-projekt

nu ska jag välja klänning inför ikväll!


tänk vilken tur jag har att få vara precis där jag är
hur ska jag klara 3 mån i sommar utan er alla?

rivers beneath my feet

ja du, johanna

undrar vad jag egentligen skulle göra utan dig
känner mig så dum att jag fortsätter jaga runt män och deras bekräftelse som en speedad vettvilling när jag redan har allt det jag kan tänkas behöva för resten av livet i dig

kärlek, humor, förståelse, stöd, ärlighet och respekt

man kan inte begära mer egentligen, eller hur?

tack för att du är marken som jag får landa på när jag faller

nu lider återigen en sejour i estocolmo mot sitt slut, och som jag förutsåg i föregående inlägg så känner jag mig allt annat än pepp på att sätta mig på flyget till en tom lägenhet i gårda

ska ju såklart bli kul med intensivvecka av king and i men kände att ett par dagar till med vänner och familj inte hade skadat mig denna gång

tack till sarah, sören och ulrika (och mormor och sonia) för att ni får mig att skratta så mycket och att jag får betyda något i era liv

tack till mamma, pappa och bror för inkvartering och villkorslös kärlek, som ni kan skriva upp kommer tillbaka tusenfalt

sist men inte minst,

saker jag lärt mig av stockholm under just denna specifika resas gång:

* promenader i snön är otroligt underskattat, och allt är mycket vackrare än jag minns det

* debaser medis ska jag nog inte gå på igen

* verkligen dags att radera samtliga nummer till alla ex i mobilen, och alla gamla sms